Afrikas och Europas öden är sammanlänkade

En av mina kristna favoritförfattare, JRR Tolkien, myntade begreppet ”eukatastrof”. Det betyder att när berättelsen tycks leda fram mot en katastrof, så händer plötsligt något som gör att slutet i stället blir lyckligt. Det är vanligt i spännande litteratur, och det sker ibland i verkligheten. Jag har själv mött människor som varit på väg mot en för tidig död genom sitt missbruk, men mött Herren och helt förvandlats till att leva ett liv utan droger och göra gott mot sina medmänniskor.

Substantivet eukatastrof kan också med en ordlek omvandlas till EU-katastrof. En katastrof för de migranter som lever illegalt i Europa, med allt vad det innebär av kriminalitet, social oro och lidande. En skammens katastrof för de som skulle vilja återvända till sitt hemland, men inte kan erkänna misslyckandet inför släkten. En politisk katastrof för EU-länderna med ökade inre spänningar och höga kostnader. En dödlig katastrof för de som drunknar i Medelhavets höga vågor.

De enda vinnarna i detta cyniska spel är flyktingsmugglarna.

Det var för att stoppa drunkningarna och migrantströmmarna från Afrika som EU beslöt sig för att utbilda den libyska kustbevakningen. Men den oavsiktliga följden blev det vi alla förskräcks av, en ohygglig katastrof för de som hamnat i de libyska slavlägren.

Plötsligt inser EU:s ledare att man måste göra något. Med ens börjar man ana att Afrikas och Europas öde faktiskt är sammanlänkat. Det blir ett snabbinkallat möte med Afrikanska unionen i Abidjan. ”Libyen har kommit överens med EU och afrikanska ledare om att migranter som utnyttjas i landets läger snarast ska evakueras till sina hemländer”, säger Frankrikes president Emmanuel Macron. De afrikanska journalisterna på plats kommenterar att det måste bli ett ökat samarbete på jämbördiga villkor mellan Afrika och EU. Den isolationistiska politiken, som vissa länder och ledare hoppas på, är synnerligen skadlig.

Faktum är att om inte Europa vill investera mer i Afrika kommer någon annan att göra det (Kina). När befolkningstillväxten nu stabiliseras och minskar i resten av världen så tilltar den explosionsartat i Afrika. Men det som saknas är bland annat arbete, säkerhet, utbildning, jämlikhet och infrastruktur.

Det finns behov av säkra vägar för en reglerad invandring till Europa. Men EU kan aldrig lösa Afrikas befolkningstillväxt genom okontrollerad immigration. Det är helt enkelt en ekvation som inte går ihop. Västeuropa, som är målet för migranterna, är redan i dag ett av världens mest tättbefolkade område med 171 personer per kvadratkilometer. Afrika har ca 34 personer per kvadratkilometer.

EU måste inse att Afrika är möjligheternas kontinent, inte som nykolonialt projekt, eller som bidragsmottagare eller dumpningsplats för EU:s jordbruksöverskott, utan som en partner med handels- och kulturutbyte. Faktum är att EU:s nuvarande jordbrukspolitik skapar elände och arbetslöshet i fattiga afrikanska länder. Det är ett vansinne som måste upphöra, och som i sig skapar migrationsströmmar.

Det här har Svenska kyrkans internationella arbete insett för länge sedan. Det kan handla om hjälp till självhjälp, och att vi i retur får ett mycket värdefullt kulturellt och andligt utbyte med våra afrikanska systerkyrkor. De inspirerar oss på så många sätt, och vi kan stödja dem i deras arbete. Vi kan sälja rättvisemärkta varor här, och fler barn får gå i skola där. Exemplen är många.

Kontinenten Afrika har formidabla problem, men också enorma möjligheter. Med rätt samarbeten kan utvecklingen gå åt rätt håll. Tillväxten för kristen tro är dessutom stor i Afrika. Tron kan stärka folkets förmåga att uthärda stora svårigheter. Tron kan leda till verklig förändring på många platser, och ger en moralisk resning inför orättvisor och förtryck. Vi minns hur Nelson Mandelas personliga tro och moraliska resning ledde Sydafrika in på försoningens väg när apartheid avskaffades.

Eukatastrofen kan bli att vi upptäcker att vi faktiskt behöver varandra, och samarbetar, både som kontinenter, kyrkor och medmänniskor.

Varje vecka ber vi i Gamla Uppsala församling för vår vänförsamling i Zimbabwe. Och de ber för oss. Vi har ett värdefullt utbyte av varandra och har fått nya vänner. I samarbetet finns nämligen bara vinnare. Och vi påminns om sanningen – att i Guds rike finns inga gränser.

Låt oss höja blicken från våra lokala förhållanden här i Sverige, och fördjupa vår konkreta gemenskap med våra afrikanska systerkyrkor. Vi har ömsesidigt allt att vinna på det. Det är i slutänden en fråga om liv och död.

Vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda, dem som han har kallat efter sin plan (Rom 8).

* Källa: Statistisk årsbok, SCB.