Nationalstaten

Angelägen lektion om religionens plats

Nationalstaten har gjort comeback. Men vad är då Sverige för typ av nation och stat? frågar Jonas Eek.

En god vän gick till kontoret och arbetade på nationaldagen. Det var en stilla protest mot att Annandag pingsts röda dag, med sitt universella budskap om Andens vind som blåser över världen, har ersatts av en – nationaldag. Det går att hålla med om att den nya röda dagen står för en viss inskränkning.

Trots det upplever nationalstaten en renässans. Efter att ha varit utdömd i globaliseringsivern runt millennieskiftet talas det igen om nationalstaten, inte bara av högerpopulister. Det gemensamma hyllas. Försvaret rustas upp. Gränser tydliggörs. Krigshot och krismedvetenhet benämns i broschyrer från – just – nationalstaten.

Vad är då Sverige för typ av nation och stat? Vilken är den historia som format vårt samhälle? I Svenska Dagbladet listar historieprofessorn Dick Harrison tio milstolpar i Sveriges historia som ”varje svensk bör känna till” (2018-06-06), såsom digerdöden, freden i Roskilde, emigrationen till Amerika och demokratins genombrott med allmän rösträtt. Som allra första punkt anger Harrison kristnandet:

”Kristnandet, som inletts redan på 800-talet, fortsatte under hela 1000-talet och en bit in på 1100-talet, och fick en svårligen överskattad betydelse för landet. Sverige inlemmades i den västerländska kulturkrets där vi fortfarande befinner oss. Utan kristnandet hade vi inte fått vårt nuvarande skriftspråk, vår monarki, vårt skolväsen, den medeltida sjuk- och åldringsvården, med mera.”

Utan denna kunskap, menar Harrison, är det svårt att alls ”orientera sig i det svenska samhället”. Harrisons historielektion är angelägen påminnelse i en tid då många ifrågasätter religionens plats i samhället i allmänhet och i skola och omsorg i synnerhet.