Blunda inte för våld i nära relationer

I slutet av juni överlämnade regeringens nationella samordnare Carin Götblad sitt förslag på hur arbetet mot våld i nära relationer skulle kunna förbättras till justitieministern. Götblad föreslår bland annat att frihet från våld ska bli ett nationellt folkhälsomål, att våldsutsattas behov ska sättas i centrum genom tätare samarbete mellan myndigheter, att kraft ska läggas på att förhindra våldsutövaren, att regelverket ska underlätta för barnen att göra sig hörda och att stödet till det idéburna arbetet ska stärkas. 

Götblads skrivelse har väckt reaktioner. Somliga menar att den är välgörande, andra att innehållet på punkt efter punkt kan ifrågasättas, åter andra att det mesta sagts förut. Med tanke på problemets omfattning borde skrivelsen dock ha diskuterats flitigare än vad som är fallet. Förvisso ordnades seminarier under Almedalsveckan och reaktioner har hörts från olika håll, men denna fråga har en tendens att alldeles för snabbt glida in i skuggan. Plånboksfrågor ligger närmare till hands i valtider. Människosynsfrågor tycks kunna få vänta ett tag. 

Vad gör Svenska kyrkan? En hel del. På många håll finns familjerådgivningar i Svenska kyrkans regi och kriscentra i samarbete med andra aktörer. Där erbjuds samtalsstöd för familjer, par och ensamstående med relationsproblem. Dess erfarna anställda vet att en våldsproblematik ibland ligger gömd i relationer som inte fungerar, antingen som orsak eller verkan.

Det finns skäl att påminna om att trycket på familjerådgivningar och kriscentra är stort. Arbetet bedrivs i det tysta, vilket kan ge till resultat att de som arbetar där osynliggörs och att den ekonomiska tilldelningen blir mindre. Nedskärningar där man inte tror att det märks är vanliga. Men istället måste arbetet på familjerådgivningar och kriscentra ges både vederbörlig uppmärksamhet och ekonomiska resurser så att verksamheten kan utvecklas.  

Kyrkan har ett särskilt uppdrag när det gäller försoningstematiken. På senare tid har flera intressanta samarbetsprojekt mellan kyrkan och andra aktörer som arbetar för ökad trygghet i samhället sett dagens ljus. Ett exempel är Försoningsgruppen, en ideell organisation som utifrån tanken på reparativ rättvisa verkar för försoning mellan offer, utövare och anhöriga. Arbetet berör förvisso fler problem än våld i nära relationer, men förtjänar uppmärksamhet just för att försoningstematiken står i centrum.  

Viktigast är kanske det omfattande arbete som bedrivs till vardags inom ramen för själavård och samtal i Svenska kyrkan. Tusentals människor söker sig varje år till präster, diakoner, ungdomsledare och andra kyrkans företrädare för att tala om sin livssituation. Också i dessa samtal kan en våldsproblematik finnas under ytan, statistiskt sett hos många av dem som kommer. Det gäller att kyrkans företrädare har beredskap för det och inte blundar för delar av verkligheten. Kanske borde våld i nära relationer vara ett viktigare tema i kyrkans utbildningar än i dag. Kanske skulle hela arbetslag i Svenska kyrkan behöva fortbildas i frågan. Allt för att medvetandegöra om dessa och andra destruktiva problemkomplex som kan plåga människor bakom tillrättalagda bilder av en fridfull familjeidyll. 

Det Svenska kyrkan redan gör är glädjande. Men för att verkligen kunna stödja dem som har det svårast behöver dess medarbetare rustas än mer. I mer generell mening är det viktigt att arbetet i Svenska kyrkans församlingar inte framstår som alltför snällt och beskedligt. Tillrättalagda kåserier och lättsmält underhållning skulle på sina håll behöva ersättas av ett vassare utbud, av utmanande sammanhang där verkligt brännande frågor debatteras. Varför inte bjuda in Götblad till en samtalskväll, eller företrädare för Försoningsgruppen, eller kanske för första gången lära av dem som arbetar på familjerådgivningar och kriscentra? Människor i alla åldrar kommer att fortsätta fira gudstjänst och delta i gruppverksamhet i Svenska kyrkan. Att vara medveten om hur vissa av dem har det därhemma är livsviktigt.