Skog för miljardbelopp har gått upp i rök. Hus och hem har brunnit ner till grunden. En människa och många djur har omkommit. Beredskapen för denna katastrof har varit snudd på obefintlig. Nu ska en särskild utredning granska branden i Västmanland. Det är bra. Men det är minst lika viktigt att se över hur vårt land fungerar vid kriser och stora olyckor som denna skogsbrand, den största i modern svensk historia. Inte minst när det gäller kommunikation, samordning och ledning.

Det är ett känt faktum att kommunerna i lands- och glesbygd inte har tillräckliga resurser för att själva organisera räddningstjänsten. Här bor också människor långt ifrån maktens centrum, rentav o­intressanta för den pågående valrörelsen. Många är äldre och behöver hjälp och tillsyn. Fler­talet saknar datorer för att inhämta information när olyckan är framme. De får inte glömmas i sammanhanget.

Journalisten Lotta Gröning som bor i det av branden drabbade området, skriver i Expressen om kaos, rädsla och förtvivlan. ”Det var ju bara glesbygden som brann. En döende region fjärran från storstadens puls.” Känslan av att vara övergiven när Bergslagen brinner går inte att ta miste på i hennes artiklar. Krisberedskapen var lika med noll! Men i skogsbrandens spår har vi också sett att solidaritet och sammanhållning prövas, ofta med goda resultat. En stödgrupp på Facebook har fått fantastisk respons och erbjudanden om konkret hjälp med bostäder, kläder, mat och plats för djur i stall och hagar strömmar in.

Det är också ett känt faktum att klimatförändringarna medför att vi får räkna med att det kommer fler översvämningar, extrem torka, skogsbränder och stormar. Beredskapen för detta måste också öka. Planer måste tas fram och kommuniceras till medborgarna, finnas i varje hem och hushåll på samma sätt som det en gång i tiden fanns angivet i telefonkatalogen vad som skulle göras om kriget kommer.

Ja, vad skulle hända om Sverige drogs in i ett krig på hemmaplan eller i vår omedelbara närhet? Vi har varit så förskonade från detta att vi vaggats in i en falsk föreställning om att det aldrig kommer att hända. Att vi alltid ska slippa undan. Men beredskap handlar om att vara redo för det som förhoppningsvis aldrig inträffar.

En väg framåt visar Anders Emanuelson, konsult, tidigare överste och regementschef P7 i Revingehed, i en debattartikel i Sydsvenskan. Han vill att det införs en allmän och könsneutral medborgarplikt som kan vara en förlängning av gymnasiet i form av studier och praktik. Han konstaterar att bristen på personal är stor inom försvaret, liksom inom civilförsvaret och vården, skolan och omsorgen. En allmän medborgarplikt kan vara ett förs­ta steg in på arbetsmarknaden.

Men den skulle också gynna Sveriges säkerhet, tanken att landets säkerhet är alla medborgares ansvar, och gynna det civila samhället och framför allt den enskilde individen. Den skulle också stärka folkförankringen och samtidigt gynna den socioekonomiska integrationen. Man träffar andra ungdomar från andra bakgrunder än ens egen.

Detta är inte en återgång till tiden med allmän värnplikt utan något mera modernt som gynnar både samhället och den enskilde, menar Emanuelson och fortsätter: ”Det svenska samhällets sårbarhet ökar. Under de senaste åren har Sverige utsatts för en mängd prövningar; allt från extrema väderförhållanden, stora olyckor, elberoende, epidemier och IT-systemets sårbarhet.”

Hans artikel publicerades i mitten av juli i år. Nu har en ny katastrof inträffat vars konsekvenser vi ännu inte sett vidden av. Men kanske är det dags att införa en allmän och könsneutral medborgarplikt som ett led i att stärka vår beredskap? Åtminstone bör dess innebörd prövas innan tanken förkastas.