Den 24 juli är det syster Karin från Alsike kloster som är sommarvärd i P1. Jag tror att detta program kommer att generera åtskilliga samtal runt kaffebord och engångsgrillar. Det är nämligen svårt att inte bli berörd av syster Karin och hennes helhjärtade engagemang för flyktingar. Hösten 2014 tog hon och övriga Helgeandssystrar emot utmärkelsen ”Årets livsgärning” i samband med Aftonbladets Svenska hjältar-gala. Då möttes syster Karin av stående ovationer.

Den här gången tror jag att responsen blir en annan. Jag tror att den ekologiskt hållbara klosterby med retreatverksamhet som systrarna håller på att förverkliga kommer att få ta emot behövliga bidrag. Vill det sig riktigt väl kanske till och med Svenska kyrkans nationella nivå och Uppsala stift anser det motiverat att skjuta till lite pengar.

I massmedia är det vanligtvis systrarnas engagemang för människor på flykt som uppmärksammas. Särskilt brukar deras omsorg om barnen framhållas. Vid Svenska hjältar-galan berättade Malaki Abdo, Edona Hyseni och Gramoz Krasniqi om vad systrarna har betytt för dem under deras uppväxt.

Fokuseringen på flyktingarbetet är en välmotiverad vinkling som på ett sanningsenligt sätt speglar den verklighet som utgör vardagslivet på Alsike kloster. Ibland riskerar den dock att dölja det som är uppenbart för alla som besöker klostret. Den medmänsklighet som är ämnet för syster Karins sommarprogram kommer även infödda svenskar till del. Också vi som inte flyr för våra liv är ibland i behov av en fristad.

Systrarna öppnar många gånger dörren för folk som annars knappast skulle hamna i samma rum. Victor Egebo, en av klostrets volontärer, har beskrivit det ibland ganska osannolika resultatet som ”en färgglad vänskap”. Själv brukar jag tänka att systrarna tar chansen att i handling gestalta den insikt som vi andra gärna uttrycker i ord. Kyrkan är inte en åsiktsgemenskap utan en betydligt djupare samhörighet än så.

För egen del hoppas jag att syster Karins sommarprogram får en uppföljning. Jag önskar att hon härnäst blir ärkebiskopens samtalspartner i podcasten ”Prata till punkt”. Jag tror att ärkebiskopen och syster Karin, utifrån sitt gemensamma engagemang för det goda samhället, skulle kunna föra en mycket spännande dialog omkring frågor som sällan ställs eller hinner besvaras i andra massmediala sammanhang.

Vill det sig riktigt väl kan resultatet till och med bli konstruktiv eftertanke och befriande fascination inför de betydelsefulla vändningar och fruktbärande insikter som även kyrkans livshistoria innehåller.