Kyrka och politik

Den nya tidens syndakataloger

Gästledare. Förr var det synd att dansa, dricka alkohol, spela fotboll på söndagen, gå på bio, spela annat än kristen musik ... Men i dagens Svenska kyrka utformas syndakatalogerna mer av det allmänna debattklimatet och svartvit identitetspolitik.

Få uttryck har blivit så omdebatterade som identitetspolitiken. ”Identitetspolitik är politiska ställningstaganden som grundar sig på särintressen och perspektiv utifrån tillhörighet av en social grupp” enligt Wikipedia. Men vad är det för uppseendeväckande med att en viss grupp driver sina intressen? Det gör väl alla grupper som vill uppnå ett mål till exempel en kyrka, kvinnorörelsen eller  #vistårinteut, som framgångsrikt lobbat för att unga ensamkommande ska få stanna i Sverige. Man kan hålla med rörelsen eller ta avstånd, men att en grupp har ett mål för sina medlemmars intressen är på intet vis förvånande. Seriös identitetspolitik kan också bli mainstream, och har då kommit mycket långt i sin målsättning att få sin grupps intressen allt mer accepterade av samhället. Det är bra och har gjort livet lättare för många.

Det är när saker skruvas till och blir allt mer extrema som frågorna hopar sig.  Det finns psykologiska mekanismer som gör att vi gruppmänniskor letar efter fiender att projicera vår antipati på.

Detta kan också leda till att politiker och offentliga tjänstemän (Förlåt, tjänstepersoner!) försöker utnyttja olika gruppers särintressen för att utmåla sig själva som goda och de som inte håller med som onda. Nackdelen med den strategin är att den genomskådas och i värsta fall sänker förtroendet för det politiska systemet.

Ett bekymmersamt exempel är politikens ökande styrning av museerna och kultursektorn. En onyanserad svartvit identitetspolitik kombinerat med New Public Management gör tex Historiska museet i Stockholm till en megafon för en politisk agenda i stället för att vara en mer oberoende källa till kunskap. Utställningen ”100% kamp – Sveriges historia” har blivit omdebatterad därför att den individualiserar historien och är full av pekpinnar om vem som är ond och god. Individers normkritiska kamp mot fördomar hålls fram som godhet, men skildringen av de avgörande rörelserna som faktiskt är kollektiva märks knappt: det vill säga fackföreningar, rösträttskampen och jämställdhetskampen. Inte bara nazister stämplas som onda, utan även vanliga människor som är oroliga. Det är också tydligt att vissa ämnen undviks till exempel barn-äktenskap och slöjtvång.

I och med politiseringen har också våra folkvalda krattat gången för att kulturen lättare kan styras i rakt motsatt riktning än den normkritiskt mångfaldsivrande, ifall en ”nationalistisk regim” skulle ta makten i Sverige. Vem vet? Om några år kanske det blir en utställning om ”Islamiseringens hot mot svenskheten”?

Den svartvita varianten av identitetspolitiken motsvarades i den kristna församlingen av synd-akatalogerna: Det var synd att dansa, dricka alkohol, spela fotboll på söndagen, gå på bio, ha gardiner, spela annat än kristen musik etcetera. Renläriga ledare kunde styra med hjälp av skam och skuld. Den som hemföll åt ”fel saker” var inte en god kristen, men den som avstod från sådant var rättfärdig.  Så sent som på 2000-talet lämnade ett upprört par Salabackekyrkan när folkdansare gestaltade en ny psalm, Hambo för livet av Tore Littmarck. Dans i kyrkan!

Men i dagens Svenska kyrka utformas nog syndakatalogerna mer av det allmänna debattklimatet. Några exempel: Församlingarna vill vara miljömedvetna genom att bannlysa varmkorv som innehåller kött för konfirmanderna. Sedan går prästen obekymrat hem till sig och söndagsgrillar sin fläskfilet … (Något skaver här med förankringen.) Församlingens anställda måste gå på mångfaldskurser trots att det sedan länge finns queerpersoner bland medarbetare och regnbågsträffar i verksamheten. Men även öppna dörrar bör slås in för den goda sakens skull. ”För och emot fri abort” går knappt ens att diskutera inom kyrkan, eftersom de som hävdar ”Det ofödda barnets rätt till liv” omedelbart stämplas som onda. Och nu kommer vi till poängen med detta resonemang. Det finns en nymoralism som lever i symbios med både extrem individualism och gruppidentitet. Det gäller att bygga på sitt varumärke med godkända byggstenar. Det blir dock ofta väldigt ytligt. Och många röster tystnar.

Tillhör man de onda om man äter kött, är en vit man och är orolig för situationen i utsatta områden? Det är sådana (rubbade, jag vet) tankar som ibland kan dyka upp i mitt huvud.

Till sist brister det. Och det är nu identitetspolitikens flirtande med skamstämplar och syndakataloger får sin baksmälla: Man överges av sina väljare eller medlemmar. Och i stället breder populismen ut sig. Det är nu det blir svartvitt på allvar. Vad kommer församlingarna då att göra? Vilka blir de nya syndakatalogerna?

Jag tycker att vi ska ta oss en rejäl funderare över vad det innebär att vara en Evangelisk Luthersk kyrka i dagens samtalsklimat och hur vi bygger vår identitet.

”Gnällspikar kan ej rädda vår värld” (ur Hambo för livet

 

Mer inom samma ämne
Kyrka och politik
Kyrka och politik
Kyrka och politik
Kyrka och politik
Kyrka och politik