”Den som hör till sanningen lyssnar till min röst”

Mattias Lönnebo ledarskribent

Valtider. Vad är sanning? Vi måste komma ihåg att varken argumentet att något ”känns rätt för mig” eller att det är ”för barnens skull” ger svaret på den frågan.

I Johannesevangeliet kan vi läsa: ”Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst.” Pilatus sade till honom: ”Vad är sanning?”

Det är valtider och synen på sanningen hamnar i fokus. Det är inte alltid som partierna delar riktigt samma bild av verkligheten. Precis som väljarna inte heller alltid delar samma syn på sakernas tillstånd, och inte alltid delar våra politikers verklighet. En föga förvånande undersökning visade till exempel att endast en procent av politikerna som kandiderar till riksdagsdagen bor i ett ”särskilt utsatt område”.

Trump och andra auktoritära ledare skulle ha svårt att få så många följare om det inte varit för att sanningsbegreppet befunnit sig på ett sluttande plan. Vi människor är till största delen känslostyrda, och så har det alltid varit. Ändå skulle jag vilja påstå att många idag har ett narcissistiskt sanningsbegrepp. ”Det är mina personliga känslor som ska avgöra vad som är sant för mig, och också rätt för mig.”

Men det är vanskligt att knyta ”det som känns rätt för mig” till begreppet ”Sanning”. Det kan leda till förödande konsekvenser av förnekelse, förakt för bildning, vetenskap, spridning av konspirationsteorier och utbredd faktaresistens.

För när vi möter människor med starka känsloargument som vi kan relatera till, som vi upplever som sanna eftersom de ger återklang i oss själva, är det lätt att låta sig manipuleras.

Det känns bra att tro på en klimatskeptisk rapport, för då stillas min oro inför framtiden och jag slipper ändra på mitt sätt att leva. Det känns speciellt att vara upplyst och ha min egen sanning: Visste ni att staten i hemlighet bestämmer över vad medierna publicerar? Och att Svenska kyrkans ledning samarbetar med Muslimska brödraskapet? Nej, jag tänkte väl det!

Om man verkligen vill få folk med sig i valtider ska man påstå ”att det är för barnens skull” man vill förändra lagar. (Särskilt lagar som minskar vår frihet.) Allt ifrån att förbjuda religiösa friskolor, införa ökad censur av internet och fler övervakningskameror kan motiveras med ”för barnens skull”.

När man väl har tagit till barnen som slagträ behöver man inte leta efter några mer genomtänka argument. Vi har alla våra erfarenheter av hur det är att vara barn. Alla vettiga människor vill ju värna om barnen. Och barn är väl ”sanna”?

Är det inte så att vår syn på barnen som ”sanna och oförstörda” utvecklats från Rousseaus filosofi? Vi söker det äkta och ursprungliga, det goda som han tänkte sig fanns före civilisationens/vuxenblivandets negativa påverkan. Även den sekulariserade kulturen behöver helighet, och kanske får barnen bli substitut för helgonen? En hädisk tanke som ibland ansätter mig är att vi genomför barnkonsekvensanalyser i alla möjliga och omöjliga sammanhang mest för att vi vuxna ska få del av den strålglansen. Fast Jesus sa ju: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn, han kommer aldrig dit in.”

Jo, det finns något i barnaskapet som vi kan lära av och bör återvinna som vuxna. Det är tilliten och förundran inför livets mirakel. Men att använda barnen som objekt för våra känslor av helighet är inte rätt mot dem, eller ens respektfullt. Det kan leda till att vi ställer orimliga känslomässiga krav eller abdikerar som vuxna förebilder.

När jag ser hur vissa politiker ställer upp i märkliga sammanhang och underhållningsprogram så tror jag att det är just i det senare diket man har trillat. Genom att visa sig lekfull och lite barnslig så hoppas man upplevas som mer äkta och sann.

Men tidsandan får också konsekvenser för människors långsiktiga engagemang i ideella organisationer och i partier. Om en präst gör bort sig i en församling 50 mil från min egen så lämnar jag kanske Svenska kyrkan. För om man vill vara sann mot sig själv kan man väl inte vara med i en organisation med brister? Då liksom ”smittas” ens egen person, min självbild av bristen.

Och vem är väl jag att välja åt någon annan? Det blir allt svårare med barndop. Barnet bör söka sin egen individuella sanning utan vuxnas påverkan, säger tidsandan, och är samtidigt helt blind för att barnet lever i samklang med andra och att vi inte kan växa som människor utan att påverka varandra.

Vad är sanning?

”Den som hör till sanningen lyssnar till min röst.” Kristus är trots dessa ord narcissismens totala motsats. Han framhäver inte sig själv utan den som har sänt honom. Och där har vi själva grundmönstret för hur vi ska verka som kyrka. ”Den som hör till sanningen lyssnar till min röst.” Att som medarbetare kommunicera det kristna budskapet på ett personligt sätt, men ändå befriat från ytlighet och självfixering är en av kyrkans många utmaningar idag.

Barnkonsekvensanalyser i all ära, men vad sägs om obligatoriska Jesuskonsekvensanalyser? Det skulle nog inte minst barnen tjäna på.

Mattias Lönnebo, ledarskribent

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.