Det är kyrkans roll när samhället glider isär

1. Valresultatet tydliggör den genomgående förändring som Sverige genomgått den senaste generationen.

När jag 1988 deltog i mitt första val, fick Socialdemokraterna 44 procent av rösterna. Nu trettio år senare får de, efter en ordentlig slutspurt, 28 procent.

Samtidigt samlar Sverigedemokraterna (som bildades just 1988) nästan 20 procent och utgör ett eget block.

Hur väl rustad är Svenska kyrkan för denna i grunden förändrade situation? Ibland verkar självbilden hos kyrkliga företrädare präglas av att bära vidare ett slags byråkratisk myndighetskyrka in i framtiden. Fokus borde i stället ligga på hur vi ska vara kyrka i en helt ny tid.

2. Valresultatet stryker också under att polariseringen ökar i Sverige.

Att ytterlighetspartier och flera lokala missnöjespartier går framåt, vittnar dessutom om ett ökat avstånd mellan makthavare (etablissemang) och väljare. Vilken roll blir då kyrkans när samhället glider isär och rösterna från ytterligheterna blir allt starkare?

Kallelsen är att följa Vägen, inte befinna sig i dikena även om delar av den kyrkliga debatten hamnar just där. Kan samtalet – det sansade och lyssnande, fördjupande och försonande – vara kyrkans stora kallelse i vår tid?

Å andra sidan kan man argumentera att polariseringen står för att tydlighet premieras i årets val. Distinkta röster når igenom. Det skulle i så fall lova gott för den kyrka som förmår vara tydlig som just kyrka och i samtalet lyfter fram det som är kyrkans unika bidrag.

3. Partier som Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet samlar betydligt större andel väljare i det allmänna valet än i kyrkovalet.

Sverigedemokraternas 17,5 procent i årets val ska jämföras med deras 9,3 procent i kyrkovalet 2017, och Vänsterpartiets 8,0 procent med 3,8 procent i kyrkovalet för Vänstern i Svenska kyrkan.

Avslutningsvis kan man alltså notera att Svenska kyrkan och kyrkopolitiken inte har blivit den tummelplats för politiska ytterligheter som befarats.