Spontant. När vi i kyrkan försöker vara normkritiska och inkluderande på ett väldigt tillrättalagt sätt blir det ofta fel. Men är vi det spontant och okonstlat, med hjärtat, blir resultatet oftast positivt.
”Man kan knappt publicera en bild på en säl i en barnbok utan att den måste ha flytväst på sig.”
Sommaren har rullat in över vårt land, och med den också tid för extra bokläsning. Att läsa själv, eller för barn och barnbarn är givande. Det senare med närhet, delad glädje och lärande i en oslagbar kombination.
Den folkkära författaren, Ulf Stark, har tyvärr lämnat jordelivet. Hans berättelser är välkända inte minst genom älskade barnfilmer av hög kvalitet. Oförglömlig är: ”Kan du vissla Johanna?” När ”morfar” inte längre var på sitt rum då pojken Uffe kommer för att hälsa på, sa sköterskan ”att han gått bort. Han hade ett dåligt hjärta.” Nej!” sa Uffe. ”Han hade det bästa hjärtat i världen!”
Det som kännetecknar god litteratur, vare sig den är skriven för barn eller vuxna, är att den inte är banal. De existentiella frågorna och djupen får finnas med. Och Ulf Stark hade en tilltro till läsaren. Han skrev avskalat, osentimentalt och utan pekpinnar med en oerhörd känsla för barnets lek och livets allvar.
Ulf Stark oroades på senare år över tendenserna i kulturlivet, att den konstnärliga friheten hotades av en ”politiskt korrekt” föräldrageneration. ”Man kan knappt publicera en bild på en säl i en barnbok utan att den måste ha flytväst på sig.” Ulf Stark (Vi Läser 2010)
Jag tänker i det sammanhanget att uttrycket ”politiskt korrekt” knappt går att använda längre eftersom det har kidnappats av högerextrema krafter. Att undvika själva uttrycket ”politiskt korrekt” är därför nu markören i debatten som visar att talaren håller sig på ”den rätta vägen”. Alltså den politiskt korrekta vägen, fast det får man ju inte säga! (Förlåt!)
Men när Ulf drar liknelsen med sälen och flytvästen så förstår man vad han menar, och jag skrattar gott. Frid över hans minne!
Som yrkesskadad så dras mina tankar automatiskt till hur vi försöker göra kyrkor, Gudstjänster, böner och handböcker så begripliga och inkluderande som möjligt, för alla slags besökare oavsett ålder, kön, etnicitet och sexuell läggning. Det är synnerligen lovvärt och något som jag helt ställer mig bakom.
Men det som var uppseendeväckande igår är vardagsmat idag. Ecce Homo-utställningen som väckte nationell uppmärksamhet igår (en blandad kör av ilskna rop och lovord), skulle knappt ens locka en lokalreporter idag. Vår kultur förändras och våra reaktioner anpassas till det rådande klimatet.
Förra söndagen kom ett gäng motorcyklister till kvällsmässan i Gamla Uppsala. Deras läderställ var nästan som riddarrustningar och passade riktigt bra in i 1100-talsmiljön. De var dessutom på pilgrimsfärd till Nidarosdomen – ännu en medeltida tradition.
Och de var kristna – en 2000 år gammal, men ändå högst levande tro. En av dem var med och delade ut nattvard i sitt bikerställ, vilket jag tycker var en passande liturgisk gestaltning av en rastplats på väg mot det himmelska målet.
Denna klädsel i kyrkan hade förut ansetts provokativ och omöjlig. Men nu reagerade ingen, och jag tyckte tvärtom att den predikade till oss. Och hela tilldragelsen var en glad överraskning för mig som präst.
När vi i kyrkan försöker vara normkritiska och inkluderande på ett väldigt tillrättalagt sätt blir det ofta fel. Vissa blir glada och känner sig stärkta i sin självbild, men andra blir djupt sårade och ledsna. Liksom vi hoppar till åt tanken på en säl med flytväst, så kan jag ibland rysa åt vissa formuleringar i Gudstjänstsammanhang och handboksförslag. När vi däremot är inkluderande och normbrytande med hjärtat, helt okonstlat, spontant, brukar resultatet bara bli positivt och uppbyggligt. Varför? Jo, för det är den heliga Andens verk. Och det berör och når fram.
Idag mötte jag föresten ett helgon. Hon var över nittio år gammal. När hon började tala och sprida kärlek och vänlighet till människorna runt omkring, trots en stor sorg, så visade hon mig hur vi kan vara när vi är som bäst. Det kommer inte att resas några statyer över henne, det skulle hon aldrig heller vilja. Men hon har ändå fått nåden att skina, genom att bara vara sig själv, och dela med sig av Kristi ljus som bor i hennes hjärta.
Ulf Starks sätt att gestalta ett budskap, och den gamla kvinnans sätt att vara – är goda förebilder för oss som kyrka idag.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR