Tiggeriet blir aktuellt varje gång vi går till affären, eftersom det sitter tiggare utanför. Vid kaffebord och i tågkupéer får jag höra om mercedesbilarna som hämtar tiggarna om kvällen. Där lyssnar jag till berättelser om bossar i stora ligor som omvandlar pengarna till kriminalitet och som håller kvar tiggarna på botten.

Genomgående i allt som pratas är omyndigförklarandet, som om tiggarna inte själva skulle inse vad som pågår. Naturligtvis förstår de sin situation: Nära 90 procent av Europas romer lever under fattigdomsnivån. Tiggeri är inget som någon önskar sig. Påven Franciskus menar att den som ger till en tiggare inte bara ska lämna pengar. Vi ska också möta blicken på den som tar emot pengarna och vidröra vår medmänniska.

Det är att möta nöden med respekt, att med röst och blick acceptera att den andra personen har kraft och värdighet som jag själv. Vad gör det annars med oss när vi går förbi tiggare? Det är ingen tillfällighet att alla betydande religionsstiftare med emfas har talat om tiggare och menat att om man inte själv är en så ska man i alla fall vara generös mot dem som är det.

Tiggeriförbud är bland de mer primitiva sätten att hantera tiggarna. När en sådan lag kom på tal i Österrike organiserade kyrkorna frivilliga som satte sig utanför affärerna och tiggde. Spanien är ett exempel på förändring för romerna: Landet hade högre grad av sysselsättning bland romer än icke-romer, före den ekonomiska krisen.

Under åren 1994-2009 ökade antalet romska barn som deltog i förskola med 30 procent och andelen romer som bor i spanska slumområden har minskat från 10 procent till 3,9.
Rörligheten inom Europa har skapat nya möjligheter för kontinentens tiggare och därmed har den extrema fattigdomen blivit hela Europas fråga. Inom Sverige förstår jag av de många nya initiativ som tas att mycket är på gång när det gäller tiggarna.

På många orter gäller det att hitta människor som samordnar. Vem tar reda på behov, var kan man lämna in kläder, vem ordnar tolk, var kan man duscha, hur kan man skapa ett faddersystem i hemlandet, vilka är organisationerna som arbetar i Östeuropa med samma frågor? EU har insett behovet och skapat fonden FEAD som kan delfinansiera lokal verksamhet när den sker för och med Europas fattigaste.

Det är utsattheten som får romerna, och andra extremt fattiga, att lämna sina hemorter. Det är inte skillnad på dem och andra människor. Man flyttar inte till ett kallt och mörkt land i Norden om det inte finns anledning.

I jultid läser vi om en annan familj som fick bege sig i väg från sitt hemland. Med sig hade de ett spädbarn, fött i ett stall. Att generöst möta människor som sitter på gatan och tigger kan vara ett bidrag till förändring. När vi ser på barnet i krubban är det lätt att föreställa sig dagens tiggare och deras barn, för vilka det inte heller finns plats i stugvärmen.