En hälsning betyder så mycket. Yasri Khan, nu avhoppad MP-politiker, vill inte skaka hand med en TV4-reporter därför att hon är kvinna. Det känns ”för intimt”. I stället lägger han handen över hjärtat.

De gånger jag själv blivit hjärthälsad har det varit av muslimska män som behandlat mig med uppmärksamhet och respekt. Att inte ta kvinnor i hand är förstås en patriarkalisk sedvänja och udda i majoritetssamhället. Men för mig inte värre än att infödda svenska män särbehandlar genom att krama enbart kvinnor och hålla upp dörren för dem.

Ingen big deal, alltså. Men märk väl, detta är en personlig bedömning som gäller privata möten.

Om en politiker kan låta bli att handhälsa på kvinnor är en annan sak, som berör jämställdhet, religionsfrihet och demokratisk representation. Viktiga principfrågor. Som i slutänden ändå blir hängande i luften, eftersom en praktisk fråga blir avgörande.

Ska alla kvinnor politikern möter förväntas förstå och acceptera hans sedvänja? Sätta sig över känslan av att ha blivit sexualiserade och nedvärderade? Det är orealistiskt. Många kommer i stället att bli jätteupprörda, vilket skapar badwill för Miljöpartiet. Därför blev det omöjligt för Khan att vara kvar.

I värsta fall har den livliga debatten bara gett näring åt främlingsfientligheten. I bästa fall har den väckt ett ökat medvetande om mångfaldens uttryck och symbolhandlingars laddning.

Kan alla som vill hälsa olika på kvinnor och män vara snälla och leva sig in i de skam- och förnedringskänslor som detta kan väcka? Och alla som blir nekade en handskakning försöka tänka att den egna tolkningen kanske inte överensstämmer med den andres avsikt? Det vore tacknämligt. Ett välfungerande pluralistiskt samhälle byggs underifrån, av fredliga möten mellan enskilda människor.