En möjlighet att stoppa församlingsdöden?

Nej, några risk- och konsekvensanalyser av förslagen i strukturutredningen fick inte kyrkomötet ta del av, trots att många på talarlistan efterlyste det. I stället fick åhörarna under den sammanlagt fyra timmar långa debatten veta att strukturutredningen är ett effektivt vapen att stoppa församlingsdöden. Att utredningen är välgjord och välförankrad, att den kan vitalisera församlingarna och öka kreativiteten, var andra återkommande beröm. Eller att det nu rentav är möjligt att gamla församlingar kan återuppstå och nya bildas.

Dessutom är strukturutredningen en mirakelmedicin som kan hjälpa kyrkan att lägga tio års sorg och besvikelser bakom sig, orsakade av den församlingsdöd som har svept över landet sedan år 2000 då relationsändringarna till staten trädde i kraft. För efter kyrka-statreformen har sammanslagningar på – i kyrkliga sammanhang – kort tid medfört att en tredjedel av Svenska kyrkans församlingar har försvunnit. Och om man inte gör något för att stoppa detta pågående elände och genomföra reformen, kommer församlingarna att vara i fritt fall.
Konsekvensen är solklar: förslagen i strukturutredningen Närhet och samverkan måste genomföras. Något annat är inte möjligt menar kyrkomötets majoritet. Kyrkans organisation måste förnyas och anpassas till verkligheten genom större administrativa enheter. Samtidigt ska hänsyn tas till lokala förutsättningar.

Men i andra vågskålen finns risken att kyrkan blir en toppstyrd kanslikyrka med klent stöd från folket. En kyrka som skapar stora avstånd i stället för närhet. Men denna oro är obefogad menar förespråkarna.
Fast kanske är det därför som frågan om den lokala demokratin och hur församlingsråden ska utses som är den viktigaste för många och som återkommer i debatten. Visserligen har det sedan tidigare  framkommit  ett starkt önskemål om ett enda lokalt val och det är därför som utredningen föreslår att det enda direkta valet blir till kyrkofullmäktige som sedan väljer ett församlingsråd.  Men är det en rimlig ordning för lokal demokrati och för att gestalta det allmänna prästadömet? Kommer man att kunna vara tillräckligt lyhörd mot den lokala opinionen? Ökar det demokratiska underskottet?
Dessutom vet vi sedan länge att allt färre röstar i de kyrkliga valen och frågan är hur man kan skapa intresse för dem. Kanske hade direkta val till församlingsråden varit ett steg i rätt riktning. Det är ju på församlingsnivå medlemmarna engagerar sig.

Men så blir det inte. I stället har kyrkomötet beslutat att det blir ett indirekt val till församlingsrådet. Visserligen ska man inför valet hålla ett församlingsmöte eller annat öppet nomineringsmöte med församlingens röstberättigade medlemmar för att säkerställa församlingens inflytande. En kyrkostämmans återkomst menar en del. Men den eller de som väljs till församlingsrådet behöver inte bo i församlingen. Det räcker om hen är bosatt i pastoratet.

Frågan är om det öppnar dörren på glänt för att smygvägen förändra det geografiska församlingsbegreppet – något som det brukar skrivas motioner om till varje kyrkomöte. Är det så att indirekta val till församlingsråden banar väg för friare församlingstillhörighet? Om det är åt det hållet Svenska kyrkan vill gå, borde man tala klarspråk istället.
Nu är det upp till de förtroendevalda och kyrkligt engagerade att ta ansvar för de beslut man röstat igenom. Som en ledamot uttryckte det: vi har uppdraget att bereda vägen för det nya.

Klarspråk borde man också ha talat om att det är den hotande församlingsdöden det hela handlar om. Den har komplexa orsaker som inte enbart har med form och struktur att göra. Det handlar om de avgörande framtidsfrågorna: Vad ska människor ha kyrkan till? Vill människor ha kyrkan? Vad vill Svenska kyrkan med sig själv?
Frågorna och svaren kan man inte komma undan genom att omformulera dem till ”Närhet och samverkan”.
Om några år vet vi om medicinering med struktur var den rätta och därmed det som stoppade församlingsdöden.