Twitterbiskop

Ett politiskt självmål!

Hur kunde det bli så fel? Den frågan inställer sig efter de senaste dagarnas upprörda diskussion i de sociala medierna om biskop Eva Brunnes meddelande på Twitter. Talade hon som privatperson eller andlig ämbetsbärare när hon mitt under pågående regeringskris skrev en tweet riktad direkt till statsministern: ”Tack Stefan Löfven för ditt starka och tydliga ansvarstagande”?

Först uppstod det mest förvirring och flera undrade vad Stockholms biskop menade med sitt inlägg? ”Skall jag som kristen förknippa dig och ditt ämbete med partisympatier?”, frågade sig flera i medieflödet. Sen kom reaktionerna och innan eftermiddagen var slut hade ett antal framträdande politiska företrädare lämnat Svenska kyrkan.

 

Det här var precis den bekräftelse på kyrkans politisering som de behövde för att fatta sitt utträdesbeslut, hette det i kommentarsfälten: ”När kyrkan tycker att politiken är viktigare än tron är det så himla enkelt att välja att lämna den åt sitt öde...” ”Hela familjen gick ur kyrkan på grund av denna tweet”.

Problemet som jag ser det är aningslösheten i förhållande till samtalskulturen i de sociala medierna. Jag tror inte att Eva Brunne avsiktligt gjorde ett partipolitiskt uttalande utan att hon, liksom många andra, bara drog en lättnadens suck när det stod klart att regeringen inte skulle avgå.

Men just detta att skriva en spontan tweet i ett socialt medieflöde iförd full biskopsskrud blev i det här fallet ett politiskt självmål. Det tolkades naturligtvis som en partsinlaga i det upphettade politiska läget. I oppositionens ögon hade kyrkan bekänt färg genom en av sina högsta företrädare. Varför skulle hon annars tacka statsministern för ett gott jobb?

En lärdom av det inträffade är att kyrkans företrädare behöver fundera över sina egna roller. Vad är det att vara kyrka i ett läge där analytiker av alla kulörer försöker förstå och tolka ett politiskt skeende utan motsvarighet i svensk maktpolitik? Vilka värdekonflikter står på spel? Vad händer när tryggheten kolliderar med rättvisan? Hur kommer man ur förlamande prestigekonflikter? Finns det försoning för underlåtelsesynder i politiken? Det är bara några exempel på frågor som proaktiva teologer skulle kunna tillföra det offentliga samtalet, om man ville anstränga sig det allra minsta.

Alltför många väljer tyvärr att bara ”hänga” i flödet och skriva reaktiva tweets. Det är hög tid att ställa frågan om meningen med kyrkans närvaro på nätet ur ett djupare perspektiv.

  • 2 Kommentarer

    Logga in för att kommentera

  • Kurt

    Regeringar kommer och regeringar går. Inget märkvärdigt i det, så fungerar demokratin. När då inte fungerar kan man börja bli orolig. Och därför är Brunnes tweet bekymmersam.

  • Maria

    Men nog blir man lite sur när biskop Eva får så mycket skit när hon berömmer Stefan Löfven och biskop Fredriks beröm till Annie Lööf går obemärkt förbi?
    När Kyrkans Tidning intervjuar Stefan Löfven blir det en helt annan reaktion än när Annie Lööf och Jimmie Åkesson intervjuas.
    Det blir allt mer tydligt att den inomkyrkliga debatten domineras av konservativa och/eller högerorienterade krafter. Tur åtminstone att den är mycket inomkyrklig, och att de betalande medlemmarna där utanför kan engageras i kyrkopolitik/-verksamhet som de ser och förstår.