Religion och samhälle

Ett ”sekulärt samhälle” är helt enkelt inte möjligt

Samhälle. En sekulär stat är det få som motsätter sig. Men ett sekulärt samhälle? Det är varken önskvärt eller möjlligt.

Civilminister Ardalan Shekarabi deklarerar i SVT:s Agenda (2018-03-18) att han tror på ett sekulärt samhälle. Uttalandet är värt att stanna upp inför. Vad är ett sekulärt samhälle? Man är frestad att tro att han egentligen menar sekulär stat, alldeles särskilt som Shekarabi i övrigt verkar omdömesgill och full av god vilja. Att staten ska vara sekulär är det få som motsätter sig; att samhället däremot skulle vara det är knappast önskvärt. Ja, är det ens möjligt?

Samhället består ju av oss människor, enskilda och organiserade; att samhället då skulle vara sekulärt är en vision som knappast är förenligt med mångkultur i vid bemärkelse, med mänskliga rättigheter eller ens med sunt förnuft. Dessutom, de få exempel på påbjudet sekulära samhällen som historien hittills har gett oss – till exempel DDR och Nordkorea – avskräcker, minst sagt.

Om vi ändå, för ett ögonblick, lånar civilministerns vision att det sekulära samhället faktiskt vore möjligt, kan man undra vad Sverige hade varit utan kristendomen som kraft i samhället?

Att det historiskt och kulturellt inte går att tänka bort Svenska kyrkan och kristendomen som självklara delar i det svenska samhället är oomtvistat. Därför är det sekulära samhället en historisk och kulturell omöjlighet i vårt sammanhang. Det finns ett symbiotiskt förhållande mellan den kristna tron och det svenska samhällets kultur när det gäller musik, litteratur och konst. Detsamma gäller kunskap och bildning. I en text om universitetsdebatten skriver professor Bengt Kristensson Uggla att ”våra kunskapsinstitutioner faktiskt växt fram i skuggan av Europas kloster, katedraler, katekesförhör och (missions)kapell – och att våra kunskapspraktiker i samtiden tagit form av denna förhistoria. […] Det förhållande att den sekularisering som med tiden separerat denna kunskapsinstitution från religionen också i hög grad kan sägas ha rötter inom kristendomen, förstärker insikten om att universiteten har ett ursprung som hör hemma inom kyrkohistorien” (Signum, 2017, 3). Detsamma gäller naturligtvis fler områden, såsom juridik, politik och folkrörelser. Vårt samhälles historia sammanfaller med kyrkans och den kristna trons historia.

Men religionens plats i samhället är inte bara historisk. Också i närtid – en helt vanlig vecka – inställer sig frågan vilket samhälle Sverige hade varit utan religion (som just i den här texten begränsas till kristen tro och kyrkorna)? Vad vore Sverige utan alla gudstjänster som oförtrutet firas över hela vårt land för att tyda och tolka livets olika skeenden, genom kyrkoårets växlingar och genom de kyrkliga handlingarna? Utan alla de möten som äger rum genom de öppna grupperna för daglediga, de fördjupande studiekvällarna för vetgiriga, föredragen om aktualiteter, undervisning i kristen tro och tradition med barn, unga och vuxna? Utan all kultur med körer och musik, konserter och utställningar? Utan de förtroliga samtalen i bikt, själavård och medmänskligt samspråk? Utan de diakonala insatser som görs i det tysta för barn, unga och äldre, ensamma och behövande i form av hembesök, fondanslag, julfester, sommarutflykter och andra stödinsatser?

Mycket av allt detta är självklara delar i de flesta församlingars liv. Det sker överallt i vårt land, varje dag.

Önskar Shekarabi något utöver detta, kan han med fördel fördjupa sig i rapporten En tid av möten. Arbetet med asylsökande och nyanlända i Svenska kyrkans församlingar 2015-2016. Rapporten är en beskrivning av några av Svenska kyrkans församlingars arbete under flyktingkrisen. Den torde vara skakande läsning för den som tror och hoppas på ett sekulärt samhälle. Församlingarna var naturligtvis inte ensamma i arbetet, men tog tillsammans med andra delar av civilsamhället stor del i det. Åttio procent av Svenska kyrkans församlingar, i såväl glesbygd som i städer, deltog i arbetet med flyktingar. Verksamheten, som engagerade mellan 5000 och 8000 volontärer, hade i snitt 37 500 deltagare varje månad. Det är nästan en fjärdedel av de 160 000 flyktingar som kom 2015.

Församlingar vittnar om den integration som ägt rum, både genom att nyanlända kunnat erbjudas språkcaféer, praktikplatser och bidragsanställningar, och genom att de bidragit till att vitalisera församlings- och gudstjänstlivet: En informant berättar: ”Kyrkan har ju blivit – alltså det är ju kö [och] vikväggen får nästan alltid vecklas upp, folk får inte plats”. Snacka om integration!

I rapporten återger ärkebiskop Antje Jackelén samtal hon haft med politiker och myndighetens personer där de slagit fast: ”Utan kyrkornas och övriga civilsamhällets extraordinära arbete skulle vi inte ha klarat det”.

Vad är ett sekulärt samhälle?

  • 1 Kommentar

    Logga in för att kommentera

  • Birgitta Schönbeck Persson

    Ett sekulärt samhälle är ett avkristnat samhälle . Med andra ord inte möjligt och ska inte ske i vårt land . Vår välfärd , kultur och tro hänger ihop .Kyrkan är en tillflykt och trygghet .. Den har funnits där alltid och betyder mycket .Vi har religionsfrihet och och rätt till att utöva vår personliga tro..

Mer inom samma ämne
Religion och samhälle