Ett ”tack” försätter oss i underläge

SIGNERAT Så satt han där på bästa sändningstid, den norske hotellmagnaten Petter Stordalen, hos Skavlan och besjöng de nordiska ländernas höga skatter.

De har, menade Stordalen, lärt oss solidaritet och borde fungera som inspirerande föredömen för resten av världen. Ju mer man har fått desto större ansvar har man, nickade han vist ut mot tv-publiken och tänkte säkert på såväl sin vackra fru och sin minigris som på sina 170 hotell runt om i världen.
Hans entusiasm fick mig att tänka mera på den nordiska modellen och vår stora tilltro till big government. Hur självklart vi förväntar oss det goda av staten. Hur vi kallar sjukvård och annat ”gratis”, medan det ju möjligtvis kan sägas vara ”avgiftsfritt”. Hur många kvinnor inte ser några ideologiska problem med att bli försörjda av staten, medan de aldrig skulle understå sig att bli försörjda av sin man. Hur de flesta av oss som förstaval lämnar bort våra små barn och våra gamla i det offentligas vård och sällan på allvar överväger att ta hand om dem själva. Staten, tänker vi oss, har en rymlig, opartisk famn – och det är som det ska vara.

Och visst är vårt system fantastiskt på många sätt, generöst inte minst mot en grupp som jag själv sedan några år tillhör: småbarnsfamiljerna. Men åtminstone i ett avseende har det misslyckats: det lär oss inte (som man tycker det borde göra) tacksamhet. Tvärtom verkar det vara så att ju mer vi har, desto mer kräver vi.
Det som var sant för min mormors generation, de som växte upp i fattig-Sverige och sedan fick vara med om välfärdsstatens framväxt, gäller inte längre; alltför många av oss tar dess förmåner för givna. Och kanske är det just det som är så fiffigt med välfärdsstaten: vi behöver inte vara tacksamma, vilket hade varit nödvändigt om vi låtit oss bli beroende av enskilda människor. Och det kan vara rätt skönt, det där, att slippa säga tack. Ungefär lika skönt som att slippa säga ”förlåt”.
Säger man ”tack” riskerar man liksom genast att hamna i underläge. Det genererar ett asymmetriskt förhållande, möjliggör orättvisor. Friheten människor emellan är alltid riskabel. Bättre då att förhandla med en ansiktslös motpart.

Är det därför, kan man undra, som Gud i nutida svenskkyrklig teologi allt oftare framstår som ett behagligt abstrakt och neutralt ”det”? Ett slags världsande som är ett med våra mest harmoniska tankar om oss själva, men som inte – som den där gamle otidsenlige Jahve – är särskilt intresserad av att förlåta synder eller motta lovprisning. Det där har vi lämnat bakom oss nu. Vi behöver varken öva oss i att säga tack eller förlåt. Frågan är bara: är det verkligen ett evangelium? Och vidare: är det sant?

,

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.