Vad våldet må skapa är vanskligt och kort, det dör som en stormvind i öknen bort, skaldade Esaias Tegnér. Hoppet står till att Tegnér hade rätt, eftersom Islamiska Staten utövar våld i en skala som söker sitt motstycke i nutiden. Stora skador är redan skedda och snabbt har det gått. Det som började som en arabisk vår har övergått i folkmordets iskalla järnnätter. IS gör ingenting för att bli trovärdig som allianspartner. Det bevisar det tidigare otroliga faktum att vid USA:s sida sluter gamla muslimska ärkefiender upp i bekämpningen av IS.

Under det senaste halvåret i Irak och Syrien har bland andra kristna, yassider, kurder och shiamuslimer mördats och fördrivits av IS i en omfattning som för tankarna till historiens grymma utrotningar. Det som sker gör många muslimer och yassider till offer, liksom stora grupper kristna.

Det finns mycket nonsens i rapporteringen om IS, ibland rena historiska felaktigheter. En sådan är att aggressionen mot kristna i regionen skulle bero på korstågen. Faktum är däremot att de kristna i Bibelns länder var medeltidens majoritetsbefolkning i flera riken med muslimsk överhet och där slogs de kristna mot korsfararna från Västeuropa. Mellanöstern är kristendomens historiska ursprungsområde och när regionen blev invaderad stred många kristna i sina muslimska härskares arméer. Att tala om korståg som en kamp mellan kristna och muslimer är farlig okunskap.

I samma anda fortlever föreställningen om kristen tro som ett västerländskt maktspråk, talat i Västeuropa och USA. Sedan ungefär 40 år lever majoriteten av kyrkornas medlemmar utanför den så kallade västvärlden. Uppfattningen att kristen tro skulle utgå från Europa och USA verkar kunna göra oss västerlänningar handlingsförlamade inför andra religioner. Ibland är det som om vi västerländska kristna menar oss bära majoritetens ansvar och som så ofta kan det vara ödesdigert att tilldela sig själv och sina egna mer ansvar än andra. Till exempel kan det spä på föreställningen att västerländska kristna skulle vara överordnade och mer tillräkneliga än andra. Till vanföreställningarna hör att kristna därför skulle ha sig själva att skylla i tider av förföljelser.

Jag anar att det är sådana villfarelser som kan göra västerlänningar lite sena i reaktionerna när kristna i världen förföljs. Är vi västerländska kristna så instängda i vår egen självbild att vi både tvekar att fördöma IS och att vara tydliga med vilka som är offer, då har det gått för långt.

Stormvinden Tegnér skrev om har redan blåst upp. Måtte IS grymheter bidra till ett allmänt uppvaknande bland västerlänningar då det gäller kunskapen om dagens religiösa gemenskaper i Bibelns länder. För att få stopp på våldet behövs bön och kraftfulla insatser. Erfarenheterna från situationer som  Rwanda med ett långsamt reagerande världssamfund förskräcker. Nu krävs handling och bön.