Hur påverkas Svenska kyrkan av att allt fler kvinnor tar plats på ledande poster i stift och församlingar? Blir det annorlunda och går det bättre för kyrkan? Eller är det andra faktorer som avgör trovärdigheten i religiöst ledarskap?
Självklart har det aldrig varit enkelt för kvinnor som gör anspråk på den andliga makten i kyrkan. Bilden är så präglad av attribut och uttryck som sedan urminnes tider har förbehållits männen. Liksom många tidiga kvinnliga ledare i samhället anpassade sig också kvinnorna i kyrkan efter manliga stereotyper. Auktoriteten i präst- och biskopsrollen krävde att man visade sig resolut, tydlig och fast i sina beslut.
I dag får auktoritära anspråk knappast gehör. Men kulturkrockar finns det gott om mellan förväntningar på ledare och nya generationers sätt att tänka och vara. Somliga hoppas fortfarande på ”ett kvinnligt ledarskap”, en mjukare, mer inbjudande och konsensussökande ledarstil än den manliga motsvarigheten. Men där finns också risk för stereotypa ideal som sällan motsvarar verkligheten. Praktiken har visat att skillnaden mellan män och kvinnor i arbetslivet inte beror så mycket på könet som på kulturen och olika påtvingade beteenden. Visst kan män verka mer självsäkra och övertygade om att lyckas. Men, som en erfaren ledarskapskonsult uttryckte det, ”framgångsrika kvinnor döljer ofta en järnvilja bakom sin blida mask”.
Jag tror i grunden att det är andra kvaliteter som krävs för att bygga en trovärdig kyrka. Det handlar om kontakt med människors inre liv och tillstånd idag. Vi behöver andliga ledare som är lyhörda för den inre hemlösheten i människors liv och har förmåga att göra kyrkorna till meningsfulla sammanhang. Inte bara för redan invigda utan för många människor som är andligt öppna och intresserade men har svårt att känna sig hemma i kyrkan. Andlighet är ju ingen könsbunden egenskap utan en förenande kraft mellan män och kvinnor som gör oss till skapande, samhöriga och ansvariga individer. För mig är det obegripligt att inte kyrkorna är naturliga platser för det spirande livet omkring oss.
Vi är många som genom åren har lyssnat till både manliga och kvinnliga teologer från världens utvecklingsländer som alla vittnar om den andliga kraften som naturligt uppstår i kampen mot förtryck. Det är andligheten som möjliggör kampen för ett värdigt liv. Den kristna spiritualiteten tar hela människan i anspråk och gör henne till ”den levande Gudens tempel” (1Kor6:19). Den kraften finns och lever hos fattiga människor i världen, den har uppstått hos kvinnor som tvingats leva utestängda från livets altarbord och den gör sig påmind hos många andra marginaliserade grupper idag.
Frågan är vad som skulle behöva hända för att mötet mellan själsligt uppvaknande människor och vår egen kyrka ska bli fruktbar? Vad är det för ledarskap som skulle kunna upprätta och myndiggöra människor som kristna andliga subjekt? Hur blir kyrkan en plats för den befriande kraften?
Ett svar på den frågan gav biskop electa i Luleå stift, Åsa Nyström, i en intervju med Sveriges Television förra veckan. Hon beskrev den goda makten som en ”tillsammansmakt”, en ”dialogmakt” och en ”komma-överens-makt” med tydlig avsikt att driva frågor tillsammans med andra. Jag tror att reportern blev förvånad men att han också uppskattade det svaret. Just detta att hon betonade att det inte går att trycka på människors synsätt och tankar längre. Utan att kyrkliga ledare precis som andra måste bygga personliga förtroenden.
Med personliga förtroenden är det väl som med träden, tänker jag. Man känner dem på dess frukter.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR