SIGNERAT I valet av ärkebiskop förra veckan ställdes frågan om tro och förnuft åter på sin spets. ÄB electa Antje Jackelén hade vägrat att entydigt beskriva jungfrufödseln i strikt biologiska termer. Frågan om relationen mellan tro och vetenskap är central i två aktuella debatter.
Higgs-partikeln, vars teoretiker nyss belönades med Nobelpriset, beskrevs i termer förvillande lika Johannesprologen ”Genom den har allt blivit till, och utan den hade inget kunna existera”. Det var liksom den felande länken för att förstå hur synlig massa kan hålla ihop och vara till. Utan Higgs – ingenting! Jag nästan hörde profanhumanisterna utbrista: ”Partikeln är Gud och Higgs är hans profet”.
Hon antydde även att Muhammeds gud kanske till och med var just den ende gud både judar, kristna och muslimer tror på, även om vi beskriver Hen på ganska olika sätt. De gör vi för övrigt också bara i den lilla kyrka som den nya ärkebiskopen nu skall försöka samla och leda.
Den medeltida skolastiska tanken att ”tron inte strider mot förnuftet, men understundom övergår detsamma” kanske behöver återupplivas.
Enligt vår tro har vi fått också förnuftet av vår Skapare. Då är det väl rimligt att vi skall använda det så långt det är möjligt. Men med samma förnuft kan vi förstå att det finns sådant vi inte kan förstå. Det är inte detsamma som att smita från de besvärliga frågorna. De skall både kunna ställas och besvaras så långt det är möjligt. Men jag förstår till exempel att jag inte förstår vad kärlek är; ändå kan jag försäkra att jag tror på den. Det är klart att jag kan beskriva den i biologiska termer av hormonförändringar, förhöjt blodtryck och viss psykisk insufficiens, med det där specifika som gör kärlek till kärlek och inte blott en känsla, rår vetenskapen inte på. Inte heller livets början kan jag fånga, trots Higgs, och döden övergår mitt förstånd.
Jag är av många skäl glad åt valet av biskop Antje. Många har beskrivit hennes kompetens, stora kontaktnät, pastorala klokskap och homil-etiska suveränitet. Ingen kan påstå att hon blev vald främst för att hon var kvinna, snarare trots det. Men just på detta speciella område i spänningen mellan naturvetenskap, existentiella och andliga frågor har hon en speciell nådegåva som hon har utvecklat som forskare, predikant och i många debatter. Mediekunskap är nödvändig för en ärkebiskop, liksom en pedagogisk förmåga, men än viktigare är att veta vad man talar om, och att ha tänkt igenom de svåra frågorna. Hon är en av ytterst få kyrkoledare som har det. Hon kan lotsa vår ofta rätt defensiva kyrka tillbaka in i samhällsdebatten och inspirera oss andra att möta människors andliga och existentiella vilsenhet med både frimodighet och kunskap.
Hon har nu ett drygt halvår på sig innan hon tillträder. Hon kommer säkert att förbereda sig på olika sätt. Men än viktigare är vår egen förberedelse som kyrka. Vi får inte bara ett ärkebiskopsskifte, utan en möjlighet att aktivt lämna gamla surdegar bakom oss. Dom är tyvärr inte så få.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR