Vi har nu en kulturell situation i Sverige där religion är farligt och irrationellt och ateism är rationellt och fredligt.

Inte är det så underligt att liknande tankegångar får luft under vingarna när vi lever i en tid som präglas av motsatser och konflikter med religiösa förtecken. Demokrati står mot våldsbejakande islamism. Terror och krig driver miljoner människor på flykt, ofta i Guds namn.

Situationen i Aleppo får oss att förtvivla. Ryssland bombar utan minsta hänsyn till civila offer, och Daesh terror tycks sakna motstycke i sitt hat mot kristna och mot dem som inte delar deras egen extremism. Här hemma är Sverige kraftigt segregerat och vi har exporterat många jihadister till Mellanöstern. Läget är mycket allvarligt.

Det är lätt att skylla eländet på det luddiga begreppet ”religion”. Joel Halldorf skriver i Dagens Nyheter: ”Problemen med idén om att religion orsakar våld är desamma som med alla grova generaliseringar: den gör det svårare för oss att förstå verkligheten, gör att oskyldiga skuldbeläggs och hindrar oss från att lösa faktiska problem” (4/9 2016).

Det visar sig att många har väldigt dåligt historiskt minne. Under 1900-talet – historiens blodigaste århundrade – var det sekulära ideologier som mördade med hänvisning till vetenskapen och rationalismen. (kommunism och nazism).

Den ateistiska människan tycks varken vara mera rationell eller fredlig än den religiösa. Om vi ser empiriskt på saken skulle man rent av kunna hävda motsatsen, men det gör inte jag. För jag tror inte att det heller är sant.

Människor är alltid en blandning av gott och ont. Det som får oss att tippa över kanten mot storskalig ondska och hat, är nästan alltid någon form av extremism. Den kan vara politisk eller religiös. Den drivs av rädsla och närs av tydliga etniska markörer och orättvisor.

Bland de aktiva medlemmarna i Svenska kyrkan finns radikala pacifister, men även beväpnade poliser samt militärer. Dessa grupper har alla fred som mål, och höga etiska ideal. Ändå skiljer de sig åt i frågan om rätten till nödvärn, för individer och stater. Men en sak som inte skiljer dem åt är att den kristna tron aldrig får användas som vapen mot någon annan. Där är man nog rörande ense.

Svenska kyrkan finns i försvaret både genom sina medlemmar och genom sina militärpastorer. Jag är själv militärpastor i flygvapnet på deltid. Hur tillbringar jag den tiden? Kanske med att välsigna våra JAS-plan?

Peter Englund beskriver i boken Poltava hur mina egna föregångare, fältprästerna, bidrog till att hetsa mot fienden med hjälp av gammaltestamentlig förkunnelse inför slagen. Det fanns onekligen religiösa inslag under stormaktstidens krig, men de var ingen huvudorsak till krigen, utan användes som markörer och propaganda när det passade. Och Karl XII tvekade inte ett ögonblick att alliera sig med ortodoxa när så behövdes. Han försökte ju till och med få en allierad i den muslimske sultanen!

I nutidens kontext klär anhängarna till Daesh sin blodiga kamp i religiösa termer, för att känna sammanhållning, indoktrinera ungdomar och få något slags legitimitet bland sunnimuslimer. En hatisk politisk ideologi och en våldsbejakande islamism i förening. Mycket praktiskt.

Joel Halldorf har rätt då han menar att offren skuldbeläggs när ”religionen” görs till syndabock och enkel förklaringsmodell. Mellanösterns kristna är också religiösa. Alltså har de med detta svepande sätt att resonera skuld till sin egen utplåning eftersom Daesh också är religiösa. Olika religioner och traditioner klumpas ihop utan närmare analys. Tänk om jag skulle göra det samma med riksdagspartierna? Ingen skulle ta mig på allvar. Men när det gäller religioner går det tydligen bra.

Hur var det då med de svenska fältprästerna under det Stora Nordiska kriget? Betedde de sig som Daesh hatpredikanter? Kyrkohistorikern David Gudmundsson har forskat i detta och funnit att Peter Englunds krigiska skildring av de svenska fältprästerna är felaktig.

Han har hittat bevarade predikningar som visar en helt annan bild: Prästerna såg sin tjänst i hären som en förlängning av deras vanliga arbete i fredstid. De utlade därför texterna efter kyrkoåret och strävade efter att ge ett kristet budskap om hopp och tröst i nödens stund.

Inför slaget vid Poltava 1709 inleder Magnus Aurivillius sin predikan med ”Ty så älskade Gud världen” … och han avslutar med ”Må han som är fridens Gud helga er helt igenom, och må er ande, själ och kropp bevaras hela och oskadda, så att de är utan fläck när vår Herre Jesus Kristus återkommer …”

Hetsen mot fienden lyser med sin frånvaro i förkunnelsen. Men kriget var ofattbart grymt och både ryssar och svenskar begick fruktansvärda dåd mot varandra och mot civilbefolkningen i Ukraina.

Verkligheten är komplex; historien likaså.

Det vi kan lära oss av fältprästerna i en helt annan tid, är att tydligt stå för det kristna budskapet om evangeliets hopp också på farliga platser. Magnus Aurivilius avstod från frestelsen att använda bibelordet som ett vapen i kampen mot den högst konkreta fienden. Jag och mina kolleger har liknande uppdrag: Att befinna oss där medmänniskor behöver stöd och vara bärare av hopp när världen tycks falla samman. Det är den bästa medicinen mot alla fördomar.