Gudstjänst. Storleken har ingen betydelse. En fungerande gudstjänst behöver inte många deltagare. Bara goda förberedelser och en skara som är övertygad om att den vill vara där.
Han börjar på måndagar med att läsa alla den kommande söndagens texter. När han har valt den text han ska predika över skriver han av den för hand. Sedan ber och grunnar han några dagar, skriver stolpar och har en färdig predikan lördag vid lunchtid. Ibland blir han ändå lite förvånad över vad han kommer fram till när han väl står i predikstolen.
Larsolov Eriksson, högskolelektor vid Johannelund, berättar om sina predikoförberedelser i en podd på sajten bibelnidag.org. Orsaken till att jag ägnar en vacker sommarkväll åt något så nördigt som att lyssna på hans samtal med Bibelsällskapets Olof Brandt är att jag en längre tid funderat över vad det är som gör att en gudstjänst fungerar. Jag samlar också in underlag genom att vara en otrogen gudstjänstbesökare och gå i olika församlingar.
Jag uppskattar prisbelönta, extremt välbesökta Katarinamässan. Men för mig fungerar högmässan i min egen förortskyrka med cirka dussinet deltagare minst lika bra, om inte bättre. De ser olika ut på ytan men har viktiga egenskaper gemensamt. Engagerade lekmän, kyrkomusiker som älskar sitt yrke samt präster som tar söndagens texter på allvar och har förberett sin predikan noga.
Det sista är inte minst viktigt men långt ifrån regel. Rätt ofta får man höra en predikan där prästen traskar runt i sina tankar, välvilligt men tämligen planlöst. Ibland får man intrycket att predikan är helt och hållet improviserad. Vilket får mig att tänka på något en präst sa i min ungdom: ”lita inte på att den helige Ande ska komma och lägga orden i munnen på dig, för då tycker den helige Ande att du varit lat och då sticker han”. (Alla präster sa ”han” om Gud på den tiden.)
Det avgörande är inte var predikanten hör hemma teologiskt. Det viktiga är att hon eller han är angelägen om att nå fram och har ett innehåll som är förankrat i den bibeltext hen utgår ifrån. Personen som predikar måste också själv bottna i det hen säger. Ibland tar detta sig uttryck i ett personligt anslag, vilket är trevligt men inget krav.
Jag skriver mycket om predikan här, även om liturgin och musiken väger lika tungt. Det beror på att liturgin och musiken är beståndsdelar där jag själv som gudstjänstdeltagare kan göra skillnad. Med predikan är det annorlunda. Lyssnaren är utlämnad till predikanten, som har möjlighet att antingen ge ett väsentligt bidrag grundat på sin teologiska kompetens – eller skapa ett deprimerande hålrum. Ett hålrum som är särskilt förödande för alla ovana gudstjänstdeltagare.
Det är också i predikan man tydligast märker om det finns en tilltro till själva gudstjänsten eller om prästen helst hade befunnit sig någon annanstans. Och om prästen känns frånvarande brukar det vara ett symtom på stämningen i hela arbetslaget.
Här kommer jag till pudelns kärna. Det finns, trots alla bedyranden om att gudstjänsten är det mest grundläggande kyrkan har, ingen allmän, glad övertygelse om att detta verkligen stämmer. Ska vi fira gudstjänst trots att det känns tomt och meningslöst? Borde vi fira på något annat sätt? Varför är det så få som kommer och skulle de komma om vi kopierade hur de gör i Katarina församling?
I Svenska kyrkan är det lätt att förlamas av ett kollektivt dåligt självförtroende. Dra ner på antalet gudstjänster, sammanlysa gudstjänster – vilket i sin tur ger ytterligare minus i den redan nedslående statistiken. Vilket gör att humöret sjunker ytterligare, vilket ger ännu mindre inspirerade gudstjänster. Och så vidare.
Därför är det lärorikt att gå i en högmässa med ytterst få deltagare och konstatera att det kan fungera uppbyggligt och stärkande. Förutsatt att alla – även vi i kyrkbänken – gör det vi ska med övertygelse och omsorg.
I Helgesta-Hyltinge församling har prästen Petter Wingren börjat sitta i församlingshemmet varje tisdagskväll. Det är öppet hus för alla som tillsammans med honom vill läsa igenom söndagens texter och prata om de tankar som väcks.
Jag tror på just den här typen av initiativ, som tar avstamp i söndagens texter, öppnar sig mot församlingsborna och låter den pyttelilla gemenskapen befrukta veckans gudstjänster.
Släpp blicken på statistiken och sorgen över alla som inte kommer till kyrkan. Gör sedan det du kan i dag och på söndag. Blott en dag, en gudstjänst i sänder.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR