Här är frågan som kyrkans valrörelse borde handla om

Vissa saker etsar sig fast i sinnet,exempelvis tapeterna från min barndom. Det kanske låter konstigt, men jag kommer fortfarande ihåg hur väggarna såg ut i de olika rummen. Mitt barnrum på Domkyrkoplan hade nötta beigea tapeter med smala linjer och små blommor. Jag förbättrade dem med hjälp av en kulspetspenna (Tillhör statsverket) och ritade dit betydligt intressantare bilder på rymdraketer och marsmänniskor. Tilltaget var kanske inte helt uppskattat av vuxen­världen, men jag var nöjd.

I sommarstugan gick vi ”all in” med 1970-talets­ härliga mönster, medaljonger och stänktapeter rött och blått på vit botten. Vi barn somnade tryggt in omslutna av denna harmoni och den bedövande dimman av myggspray.

Minnen som dessa hjälper oss människor att veta varifrån vi kommer, fungerar som ankare och hållpunkter för våra jag, när allt obönhörligt förändras.

För det är sådan vår tillvaro är – föränderlig, obeständig. En vital uppgift för religionen är att fungera som barndomens tapeter – ge stadga och identitet och förankring åt den människa som inser­ att allt är till låns och att livet är ändligt.

Men ibland funderar jag över var vi som kyrka hämtar vår egen trygghet och stadga.

Är det kanske i drömmen om den perfekta organisationen­? Stundom kan man faktiskt tro det. Det är uppenbart att kyrkan är i kris i Sverige. Liksom polisen försöker vi oss på omorganisationer med ökad centralisering: Storpastorat, direktval till olika nivåer och växande kanslier. Och bandet till riksdagspartierna känns trygga att ha. (Nästan som en statskyrka, fastän inte riktigt ändå.)

Men går det bra för polisen efter centraliseringen? Har man blivit fler som arbetar med kärnverksamheten?

Samma fråga skulle kunna ställas till den Svenska kyrkan.

Polisen har den stora utmaningen att lösa fler brott och upprätthålla ordningen i ett allt mer splittrat samhälle.

Kyrkan har den stora utmaningen att för­kunna evangelium i en postkristen och fragmenterad kultur.

Vi glömmer ofta att utmaningarna - att förändras och möta kriser – är normalläget för människor i alla tider.

Verkligheten rusar obönhörligt fram, och vi måste anpassa oss eller gå under. Ett exempel är livsriterna som vacklar. Det är inte längre självklart ens för våra medlemmar att döpa sina barn eller ha en kyrklig begravning. Många betalar nu extra för att ha en borgerlig begravning trots att de har gratis tillgång till en kyrklig. Är det en följd av den långt drivna individualiseringen som är rådande norm i Sverige? Det som tidigare varit en självklar nisch för kyrkan kanske snart är ett nostalgiskt minne från en annan tid. En solkatt som dansade förbi över barnrummets vägg.

Det finns olika strategier att hantera detta.

Jag tror att vi måste gå balansgången att vara både inkluderande och utmanande på en och samma gång. Vi behöver vara både igenkännbara och överraskande. Vi måste ta pennan (som inte längre tillhör statsverket) och rita på livets tapeter, minnesvärda, angelägna och hoppfulla figurer.

Men hur gör vi när resurserna minskar och allt färre vill betala för ett medlemskap i kyrkan? Till skillnad från polisen kan vi inte räkna med ekonomiska tillskott och tusentals fler anställda i framtiden.

Hur ställer vi om Svenska kyrkan för att möta dagens situation när så mycket i vårt sätt att verka tillhör det utdöda enhetssamhället?

Jag vet inte, men vi måste i alla fall på allvar börja ställa frågan. Tänk om kyrkans valrörelse kunde handla om detta? I stället för att göras till ett slagfält mellan två politiska antagonister, eller fokusera på prästens rätt att neka vigslar eller inte. Konflikter kring detta främjar inte kyrkans liv eller attraktionskraft för den som söker.

Men det finns många hoppfulla tecken. Jag möter dem som hittar fram till tron trots en sekulär­ uppväxt. Eller dem som kommer från en kvävande och dömande religiös miljö, och ser att det finns något helt annat. En kristen tro som i grunden är kärlek och efterföljelse. Som bejakar dig som den individ du är och visar på gemenskapen med och kring Kristus.

Uppenbarligen gör vi en del rätt ändå, och Guds vägar är outgrundliga. Plötsligt har någon satt upp en helt fondvägg som faktiskt matchar rummets övriga tapeter. Och vi förstår att det heliga­ är alla mönsters Herre.