Ett nytt läsår står för dörren vid landets teologiska institutioner. Många studenter på religionsvetenskapliga kurser drömmer om en tjänst i Svenska kyrkan. Det finns tre inslag i deras tillvaro som riskerar att medföra att de inte är så väl rustade inför kyrkliga arbetsuppgifter som de skulle kunna vara. Samtliga inslag ligger utanför de teologiska institutionernas maktsfär men inom Svenska kyrkans ansvarsområde.

Det första inslaget är stiftsgruppernas tynande tillvaro. För tjugo år sedan arrangerade de flesta stiftsgrupper i Uppsala cirka 15 sammankomster per termin. Vanligtvis utgjordes programmet vid dessa sammankomster av ett kyrkorelevant teologiskt föredrag med efterföljande samtal.

Numera är antalet stiftsgrupper kraftigt reducerat och antalet sammankomster per termin ibland inte fler än fyra. Av rädsla för att åhörarskaran ska bli pinsamt liten vågar man inte alltid bjuda in någon föreläsare. Detta leder till en brist på kontinuerlig pastoralteologisk träning och inspiration som enkelt kan lösas genom att stiftsgrupper på samma studieort i högre utsträckning slås samman.

Det andra inslaget är det numera mycket omfattande utbudet av nätkurser. Nätkurser är en utmärkt fördjupningsmöjlighet för dem som redan har religionsvetenskapliga grundkunskaper.

I dag väljer dock även många blivande kyrkoledarbetare som skulle ha kunnat läsa campuskurser att i stället bedriva sina akademiska studier per korrespondens.

Detta är problematiskt eftersom nätstudenter inte tränas i den för kyrkans liv helt avgörande konsten att använda och utveckla teologiska reflektioner i samtal och muntliga framställningar. Problemet kan enkelt lösas då det gäller kandidater till vigningstjänsten genom att antagande stift endast tillåter utbildning via nätet om mycket starka skäl föreligger.

Det tredje inslaget är möjligheten att sätta ihop sitt eget utbildningspaket bestående av kurser från flera lärosäten. När den möjligheten utnyttjas blir resultatet lätt ett bitvis ihåligt lapptäcke. På 1990-talet läste en teologie studerande vanligtvis hela sin utbildning vid samma lärosäte. Då uppmuntrades, med rätta, blivande kyrkomedarbetare att vidga sina vyer genom att läsa en termin vid något annat lärosäte.

Numera är situationen en annan. I dag behöver kontinuitetens fördelar framhållas. Alla utbildningsanstalter designar sina kurser utifrån specifika beslut om progression. När studenter hoppar mellan olika progressionssystem öppnas lätt avsevärda kunskapsluckor.

Det ligger i de teologiska institutionernas ekonomiska intresse att generöst tillgodoräkna kurser från andra lärosäten. Det ligger i Svenska kyrkans intresse att blivande kyrkomedarbetare får en utbildning som karaktäriseras av en genomtänkt progression. Av omsorg om studenterna och deras framtida arbetsgivare bör därför studier vid ett och samma lärosäte uttryckligen uppmuntras av stiftsanställda som har kontakt med blivande kyrkomedarbetare under deras utbildningstid.