För några år sen, under Stockholm Pride, satt jag i bänken under en vigsel mellan två män i Jakobs kyrka. Jag grät opassande mycket med tanke på att jag var där som reporter och därför borde hålla huvudet kallt. Men stundens allvar grep mig.

Två människor tog ett livsavgörande steg, det var rörande. Men mest av allt var det stolthet och glädje jag kände. Att denna min kyrka, Svenska kyrkan, som en av de första i världen tagit steget att börja viga samkönade par. Att det har skett under min livstid. Att så mycket har hänt sedan jag var tonåring och de homosexuella kompisarna i kyrkans ungdomsgrupp inte vågade vara öppna med sin läggning. Vi hade ju fått lära oss att all ”utlevd homosexualitet” (så kallades det) var emot Guds vilja.

Det var en stor utveckling som skedde på 25 år. Nästan mirakulös.

Nu vill några i Svenska kyrkan ta nästa steg. Anna Ekström, Fria liberaler i Svenska kyrkan, återkommer med en ny motion till årets kyrkomöte. Den nya motionen vill liksom fjolårets införa ytterligare ett krav för prästvigning, nämligen att kandidaten är beredd att viga samkönade par. Och Anna Ekström har en grupp med stor politisk spridning bakom sig. De som undertecknat motion 2016:29 tillhör, förutom Fisk, nomineringsgrupperna Miljöpartister i Svenska kyrkan, Vänstern i Svenska kyrkan, Socialdemokraterna och Öppen kyrka – en kyrka för alla.

Motiveringen bakom motionen är att Svenska kyrkan redan fattat ett avgörande beslut om att stå upp ”för kärleken, likabehandling och inkludering”. För trovärdighetens skull, menar motionärerna, måste nya präster bejaka ordningen med samkönade vigslar fullt ut. För trovärdigheten, för människosynen och för äktenskapssynen. ”Vi vill vara en öppen inkluderande och välkomnande kyrka istället för en exkluderande och sluten sådan”, skriver de.

Motionärernas argument är goda. Det är sannolikt att kyrkomötet inte i år – då läronämnden yttrat sig över motionen och sagt nej – men inom en överblickbar framtid kommer att fatta beslut om ett nytt vigningskrav. Men i så fall finns det andra viktiga frågor som också borde upp på bordet.

Kan en aktiv sverigedemokrat vigas till präst? Kan en präst förorda och praktisera polyamorösa förhållanden? Kan en prästkandidat godkännas efter att ha berättat för biskopen om sin avsky för muslimer eller ventilerat sitt förakt för tiggare?

Även de här sakerna berör trovärdigheten, människosynen och äktenskapssynen i Svenska kyrkan. För ”en öppen inkluderande och välkomnande kyrka istället för en exkluderande och sluten sådan” – för att återanvända motionärernas ord – är det lika viktigt att vara emot rasism som att vara emot homofobi.

I praktiken kan det ändå bli svårt att skriva in allt i kyrkoordningen som gör en prästkandidat lämplig eller olämplig, som gör att hen kommer att bidra till kyrkans trovärdighet eller underminera den. Redan nu har biskoparna att använda sitt goda omdöme. Låt dem fortsätta göra det.

Låt dem också i prästrekryteringen påminna sig kyrkostyrelsens riktlinjer för bemötandet av homosexuella, några punkter som kyrkomötet 2005 ställde sig bakom. Det är uteslutet att fördöma en homosexuell. Uteslutet att skuldbelägga den homosexuella orienteringen. I stället ska kyrkan aktivt motverka diskriminering av homosexuella och inte försöka ”bota”.

Riktlinjer som för övrigt inte bara handlar om präster. Även vaktmästare, pedagoger, kyrkomusiker och diakoner möter samkönade par och regnbågsfamiljer. De omfattas liksom prästerna av kravet på ett värdigt och respektfullt bemötande av alla som inte är hetero. Att ”aktivt motverka diskriminering” är en tydlig skrivning.

Om dessa riktlinjer tillämpas är det omöjligt att leva ut sin eventuella homofobi i Svenska kyrkan. Det är ännu viktigare och mer omfattande än att alla präster viger samkönade par.