Här ligger en enorm utmaning för kyrkan säger analyschefen på Svenska kyrkans rikskansli, Jonas Bromander, i en intervju i tidningen Dagen i fredags. Dagen visar siffror som alla pekar i en och samma riktning: att Svenska kyrkan är på väg in i en djup kris.
 Samma dag var Tysklands nyvalde president, Joachim Gauck, på Sverigebesök. Han har en spännande bakgrund som präst i DDR och har berättat hur han gick runt i sitt slitna bostadsområde och knackade dörr och på så sätt samlade en församling. Så småningom blev de 12 stycken. Där var inte krisen en framtida, obehaglig möjlighet utan den vanliga vardagen han levde i, som människa och kristen. Man kan inte komma från att denna erfarenhet är en viktig del av Gaucks trovärdighet; han verkar ha övat hela sitt vuxna liv på ledarskap, på att vara en god herde.

Risken med att ha det för bekvämt är att man så sällan behöver visa huruvida ens lära och ens liv hänger ihop. Det går så bra ändå.
Därför tror jag att den kris vi nu står inför (om pingstvännerna har rätt) kommer att föra det goda med sig att vårt ledarskap prövas på riktigt. För när prästeriet inte längre anses chict, eller ens framstår som en värdig möjlighet i den borgerliga hierarkin; när lönen kanske kommer att vara halverad jämfört med idag; när människor alltmer börjar dra slutsatsen att de kanske inte, så att säga, vill vara med och stödja hockeyklubben år ut och år in när de själva är mycket mer intresserade av fotboll – då kommer det att visa sig vilka som var de goda herdarna. Och säkert kommer dyrtiderna att fungera som plantskola för ett nytt slags ledarskap: hängivet, fokuserat, med en total lojalitet till den Gode Herden.

Själv har jag de senaste veckorna levt med Hesekiel 37, ni vet skildringen av dalen med de förtorkade benen och Gud som frågar: Människa, kan dessa ben få liv igen? Det vet bara du, svarar profeten försiktigt.  
Är det inte precis detta frågan om Svenska kyrkans framtid handlar om? Om vi tror att Gud skulle kunna göra något av den där trista benhögen, som kanske är vår församling eller rentav vårt eget inre. Om vi tror att Han vill. Om vi vågar förvänta oss det omöjliga av Gud, just för att vi så länge prövat det möjliga och rimliga och funnit dem vara, med psalmistens ord, ”usla brunnar”.
 Hesekiel fick i uppgift att profetera över benen: Då fylldes de av anden, de fick liv och reste sig upp, en väldig här.