Opinion&Debatt
Ledare
Hannah Kroksson

Ideella en resurs – och unga en gåva

Efter en närmare titt på forskningen kring ”Religion som resurs” och det seminarium som hölls förra veckan på Uppsala universitet om boken vill jag på nytt väcka några frågor.

Vad är det som gör att unga hamnar i skymundan, även när de är i centrum för forskningen? Maria Klingenberg undersöker det som metodfråga - ”Som man frågar får man svar”. Vad vill vi veta egentligen? Och varför hamnar unga, eller barn, i andra hand?

De senaste dagarna har jag tillsammans med andra funderat över hur vi ökar delaktigheten för barn och unga i församlingar och i stift. Vi har talat om allt från barnkonsekvensanalys och ungdomsråd till hur vi får trygga handledande pedagoger som vågar släppa ifrån sig ansvar. Som vågar låta barn och unga växa i och med ansvar.
Svenska kyrkan blir bättre och bättre på idealitet.Vi har stift som Strängnäs, där var fjärde församling har deltagit i kurser om att leda ideella. Frågan är spännande! Det rör sig och växer där idealiteten får blomstra. Men ungdomsperspektivet är fortfarande svårt att nå. Det är något som ofta hamnar i andra hand.

Kanske blir det lätt så. När vi suttit och vänt och vridit på frågan om vad en ung ideell behöver som inte en vuxen behöver så är det svårt att på riktigt, och utan att det låter missunsamt, sätta fingret på det. Undervisningen, säger många spontant. Pedagogik och didaktik. Men det kanske inte är sant? Vi vill givetvis låta vuxna ideella få växa i stöd och undervisning likaväl som de unga vuxna.  Är det då ungkompetens? Att finnas där och nyfiket ta sig an hur det är att vara ung i dag? Kanske. Behoven av sociala nätverk tycks större i dag – trots att ens sociala nätverk också är större i dag. Skolan, fritids och fasta relationer kanske är det som märks tydligast – när det stormar hemma eller bland de våra så behöver vi någon att hålla i handen. Dia­konin får hög prioritet i den forskning som görs, utsattheten ökar, barnfattigdomen ökar.

Är det för komplicerat att ta in ungdomsperspektivet? Har vi för mycket på vårt bord? Kvinnliga präster (och säkert många av oss andra också) stressar sönder, går sönder. En dag så sitter en där och gråter för att strumporna gått sönder och över att det är jobbigt att strumporna gått sönder. Som om det inte räckte att barnfattigdomen ökade?
Vi kan använda oss av vår tro som en resurs. Vi kan se våra ideella som en resurs och våra ungdomar som en gåva till församlingen. I samma andetag så måste vi släppa över det ansvaret, som gör att de växer och vill växa – och orka vila i det.

Hannah Kroksson

Kommentera

Makt.

Det låter trist och okyrkligt. Men jag tror att detta är motorn bakom ideellt arbete. Om någon - ung eller gammal - skall bidra med sin egen fritid, ja, då måste Svenska kyrkan inse att denne person själv vill ha stort inflytande över sina egna arbetsinsatser. Om inte, ja, då tröttnar vederbörande väldigt fort.

Sådana fall, där den ideella insatsen inte uppskattas till fullo från funktionärer utan betraktas som ett hinder för den egna maktutövningen är inte ovanliga.

Här har nog Svenska kyrkans funktionärer en lång väg att gå.

Väldigt lång.

Äntligen håller jag med Magnus till 100%. Det är minsann inte bara unga ideella som Sv kyrkan skrämmer bort - nä den är professionell när det gäller att döda engagemang! Ändå är ju tron det som har kapacitet att engagera en människa mest av allt. Men i en kyrka där alla som tror och vill lite för mycket är suspekta och ska kväsas så kan man inte räkna med att människor ska växa - vare sig unga eller äldre. Fort slår både anställd och ideell i glastaket. Luften blir unken och orken sinar. Svenska kyrkan borde göra lite mer som Jesus: Han såg potentialen hos enkla och olärda män - någon troligtvis bara tonåring - och gav dem uppdraget att göra alla folk till lärjungar. För att de skulle klara det behövdes naturligtvis också mycket tid med Jesus och den Helige andes kraft och hjälp. Men Sv k tycks tro att Gud kan ersättas med fler anställda proffs.

Läs Theresia av Avilas bok om Templets 9 förgårdar. Hennes ovanligt lite kärleksfulla beskrivning av den organiserade tron i komfortreligionens (tredje om jag minns rätt?) förgård. Där alla tror lagom och lika. Och inte har minsta ambition att komma närmare den innersta borggården - eftersom man är överesns om att det är där man redan är. Mission är enkelriktad utåt, för själva behöver vi ju ingen! Ungdomar och andra ideella inbjuds om dom tydligt signalerar sin stora längtan efter att växa till att bli som oss. Men om dom dristar sig till att signalera att dom har nåt att bidra med blir dom väldigt ointressanta.

FLER NYHETER
Läsarservice

Håll dig uppdaterad

Prenumerera på vårt nyhetsbrev.
Via RSS

Senaste nytt