Inte kyrkligare – utan mänskligare

Att fira gudstjänst kan vara fantastiskt. Inte minst när liturgin öppnar för det som är större, förkunnelsen tar vardagslivets komplexitet på allvar och musiken förkunnar evangelium på sitt särskilda sätt. Men gudstjänst kan också vara en sorglig upplevelse. En taffligt gestaltad dramaturgi som man gäspar sig igenom, ytlig förkunnelse som inte hjälper till ansvar i vardagen eller ett föråldrat språk som borde förpassas till historiens skräpkammare.  

Förra veckan publicerade Kyrkans Tidning inlägg apropå vikten av att medarbetare och förtroendevalda firar gudstjänst. Innehållet stämmer till eftertanke. En skribent framhåller att gudstjänsten förmedlar en ”genompyrt manlig” gudsbild, vilket gör det begripligt att människor inte kommer. Visst är det sant att gudstjänstens språk borde vidgas på denna punkt. Man kan fråga sig hur länge det ska dröja innan vi tar på allvar att det gudomliga inte kan könsbestämmas.

Både gudstjänstens liturgiska språk och dess talade ord kan generellt sett vara häpnadsväckande oreflekterat. Man får lust att skrika högt i protest. Förlegade ord och gammalmodiga gudsbilder är inga harmlösa ting. De kan vara livsfarliga för ett gudslängtande hjärta. När gudstjänst förnyas måste språket vara genomreflekterat. Ett ”valv bakom valv-språk” som varsamt öppnar för det som är större.

En annan skribent menar att det är viktigare att fråga varför medarbetare och förtroendevalda inte firar gudstjänst, än att uppmana dem att vara där. Klokt. Inläggets författare formulerar själv svar på frågan: gudstjänsten är inte tillräckligt bra. Inte ens medarbetare och förtroendevalda finner det angeläget att vara på plats. Vem tror vi då ska komma? Ansvaret att fira gudstjänst ska betonas, samtidigt är människors frånvaro begriplig. Gudstjänsten kan avvaras. Annat står före på dagordningen.  

Enligt beteendevetare bygger förändring på modet att våga göra på ett nytt sätt. Det gäller att exponera sig för det man har svårt för. När gudstjänsten är en sorglig upplevelse tar det emot att gå dit. Samtidigt kan bara den verklighet bli annorlunda som vi delar. Gudstjänstutveckling gynnas av tre ting: närvaro, närvaro och närvaro. Ur förändringssynpunkt är det en poäng att sörja en dålig gudstjänst tillsammans. En gudstjänst förändras inte efter ett samtal vid personalens veckosamling, inte vid kyrkorådets sammanträdesbord, inte utifrån frågan: Vad ska vi nu göra för att människor ska komma?

Om vi är på plats finns förutsättningar för något att hända. När vi delar erfarenheter av gudstjänsten är tala och lyssna förändringens nyckelord. Samtalet måste organiseras väl, på ett sätt som gör att jag får uttrycka det jag längtar efter. Tala till punkt. Inte bli avbruten. Många har erfarenhet av att inte tas på allvar. Det är bara vissa som har makt att påverka. Men när gudstjänst ska förnyas kan inte en handfull människor sätta agendan. Alla vet hur gudstjänst är, när den är så bra, att det inte går att låta bli att komma.

Samtalet måste också innebära lyssnande. Vad vill den andre? Hur hittar vi varandras längtan? Vilka konsekvenser får vår olikhet för gudstjänsten? Då går det inte längre att tänka, att gudstjänst ska vara på mitt sätt för att vara bra. Visst är det viktigt att bli berörd, men det är fler än jag som ska bli berörd. Gudstjänstutveckling ska vara lyhörd och långsiktig.

En tredje skribent vill väcka diskussion kring frågan vad gudstjänst ”ska göra med oss”. Målet kan inte vara ”fler duktiga kyrkisar”. Välbetänkt. Gudstjänst ska firas med sikte på vardagen, inspirera till tjänst och skickliggöra för ansvar. Kyrkan finns inte för att världen ska bli kyrkligare, utan mänskligare. Det är i vardagen som den svage värnas, jordens resurser vårdas, utanförskap upphävs. Gärna via politiskt arbete, asylstafetteri och konkret omsorg.
Att fira gudstjänst kan vara fantastiskt. När allt är på allvar utrustas vi för vardagskampen. Närvaro i en gemensamt firad gudstjänst är en förutsättning. Du behövs. Vi börjar på söndag.