Turerna runt det samkönade paret Roy och Håkan i Kinna, deras vigsel i kyrkan och den massmediala kritik församlingens kyrkoherde utsattes för, ger anledning att gå tillbaka i historien och se hur Svenska kyrkan i närtid hanterat frågorna om vigsel, vigselrätt och äktenskap.

För fyra och ett halvt år sedan, onsdagen den 21 oktober 2009, var det dags för det samlade kyrkomötet att behandla frågan om man skulle säga ja till äktenskap för samkönade par. Frågan var het och engagerande. Sammanlagt 140 inlägg och repliker framfördes från talarstolen med anledning av kyrkostyrelsens skrivelse 2009:6 om vigsel och äktenskap. Det är en skrivelse som tål att läsas igen för att uppdatera sig om hur man tänkte och resonerade. Och vad man därefter beslutade.

Staten hade redan i maj 2009 infört en ny äktenskapslag som är könsneutral, vilket innebär att äktenskapet inte är förbehållet man och kvinna utan gäller även för personer av samma kön. Därmed blir det inte heller längre möjligt att registrera partnerskap.

Svenska kyrkan och dess kyrkomöte ställdes därför inför två viktiga frågor, dels den om Svenska kyrkans vigselrätt, ett uppdrag givet från riksdag och regering, och dels om äktenskapet också skulle omfatta samkönade par.

Frågan om vigselrätten hade debatterats livligt under året. Bränsle på brasan gav nio biskopar i en debattartikel där de förordade att kyrkan skulle avsäga sig vigselrätten. De menade att det är bättre med en civil äktenskapslagstiftning där vigselrätten läggs på samhället. Därefter kan kyrklig välsignelse ske inom ramen för en gudstjänst. Dessa synpunkter kom också fram i talarstolen.
Men många andra betonade att vigselrätten stärker folkkyrkan och är en viktig kontaktyta mellan kyrka och folk. Och att kyrklig vigsel har ett brett folkligt stöd.

Beslutet i kyrkomötet blev att Svenska kyrkan har kvar sin vigselrätt. Däremot har inte prästen vigselplikt.
För att ge kyrkostyrelsen underlag för sin beredning av frågor kring vigsel, hade en remiss skickats ut till bland annat stiften. Men församlingarna, där frågan ändå skulle landa och landar, var inga remissinstanser. Ett allvarligt förbiseende, tyckte många då.

Varför det blev så är en fråga som fortfarande är obesvarad. Men visst kan det tyckas märkligt i en kyrka som i sin kyrkoordning betonar att det är de lokala församlingarna som är basen för kyrkans liv?
Annars uppvisar remisserna närmast total enighet när det gäller frågan om behörighet för vigselförrättare. I det fall Svenska kyrkan ska ansöka om vigselrätt för enskilda präster ska den omfatta samtliga präster. Utan undantag. Samtidigt ska det, i enlighet med lagen, inte råda någon vigselplikt för enskilda präster. Det är också församlingens ansvar och en arbetsledningsfråga för kyrkoherden att erbjuda en vigselgudstjänst för de par av samma kön som vill ha en sådan.

Att alla präster inte var med på tåget när det gäller vigsel av samkönade par resulterade i följande skrivning: ”Det råder enighet inom Kyrkostyrelsen i frågan om att ingen präst mot sin personliga övertygelse om vad som är rätt ska tvingas viga par av samma kön. Detta följer av att Svenska kyrkan bejakar att det inom kyrkan kan rymmas olika syn på äktenskapet. Frågan om hur man ser på vigsel med par av samma kön ska inte heller ha betydelse vid exempelvis prövning av prästkandidat eller anställning av präst, musiker, kyrkvaktmästare eller annan personal i kyrkans tjänst”.

Däremot säger kyrkostyrelsen nej till en särskilt inskriven ”väjningsrätt” i kyrkoordningen, eftersom en väjningsrätt redan finns och är reglerad i svensk lag: i äktenskapsbalken, kapitel 4, paragraf 3 . Den gäller för både heterosexuella och samkönade par.

Där står vi nu. Det är den ordning som gäller.  Kan vi som kyrka stå ut med att fortsätta leva med olika uppfattningar i synen på äktenskapet och ha enhet i mångfalden? Eller ska ordningen kanske upphävas? Vilka riksdagspartier vill i sådana fall be den lagstiftande församlingen, riksdagen, att upphäva väjningsrätten? Är det en fråga att ställa i den kommande valrörelsen?