Höjdpunkten i konfirmationsgudstjänsten har gått från förhör och redovisning till predikan. En spännande utveckling, som samtidigt ställer stora krav på förberedelsearbete.
I 1942 års kyrkohandbok var förhöret en höjdpunkt i konfirmationsgudstjänsten. Här skulle kunskaperna som konfirmanderna tillägnat sig kontrolleras och demonstreras. Detta moment var i 1986 års handbok ersatt med redovisning. Mindre av kunskapskontroll och mer av föreställning och presentation. I den nya handboken heter momentet predikan. Jag bejakar och har själv argumenterat för denna utveckling, som fångar en förändrad syn på konfirmandtiden och ett myndiggörande av konfirmanden.
Varje begrepp har dock sina för- och nackdelar. Förhöret förde det goda med sig att det faktiskt fanns ett kunskapsstoff att utgå ifrån. Samtidigt styrde det tankarna fel in mot skola, prov och plugg. Som vore tron primärt intellektuell och kognitiv. Redovisningen var ofta fri och livsbejakande men kunde spåra ur mot ett slags nummerrevy där prestation och yttre krav likafullt kom i fokus. Som om tron i första hand var att sjunga fint eller vara lustig i ett drama.
Predikan då? Ett bra ord som fångar vad det borde handla om: ett vittnesbörd om evangelium i kyrkans rum och i gudstjänstens ram där konfirmanderna utifrån sin tid som konfirmander får sätta ord på vad de har varit med om: Vilka frågor har man arbetat med och vilka tänkbara svar har diskuterats? Vad är tro och vad är tvivel? Vad har sagts om Gud, Jesus, bibel och bekännelse?
Samtidigt bör man notera att begreppet predikan ställer krav på att det som presenteras faktiskt bär spår av detta. Och det är inte konfirmanderna eller de unga ledarna som de kraven träffar, utan prästerna och pedagogerna. Det innebär mycket förberedelsearbete tillsammans med konfirmanderna för att få ihop denna predikan. Den här utvecklingen blir spännande att följa.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR