Kyrkan är kallad till möten över religionsgränser

Vi har stämt träff med Åsa Nausner i S:t Nicolai kyrka vid Stortorget i Örebro. Där pågår konserten Musiker mot rasism i kyrkorummet med artister som Mightbeslim och Denise och Nytting och mellan musikinslagen informerar Åsa om församlingarnas arbete med integration och gränsöverskridande möten.

- Hur vi behandlar människor som är olika oss är ett lackmustest för vår tro. Det är vår kallelse som kyrka att bygga broar och skapa relationer till människor av annan tro. Rasism är en synd enligt kristen tro, en synd som skiljer människan från Gud.

Varför behövs det en strategi för möten över gränser”?

- För att sociala, kulturella och religiösa gränsområden inte ska segregrera oss mer utan bli till breda mötesplatser där vi talar med varandra och inte om varandra. 

- Örebro har en lång tradition av dialog över religionsgränser genom nätverket Tro möter tro. Nätverket består av syrisk-ortodoxa församlingen i S:ta Mariakyrkan, den Bosniska islamiska församlingen, Örebro moské, Ahlulbeit Shiamuslimska kulturcentrum, tibetan-buddistiska gemenskapen i Fellingsbro, samt flera frikyrkoförsamlingar och Svenska kyrkan. Vi möts för att bli vänner och öka förståelsen för varandras traditioner och synsätt. Min tjänst som strateg för möten över gränser är ny och motiveras av de förändringar och spänningar som finns i samhället idag. Vår strategi är att religionmöten är ett fredsarbete där vi kan lära oss mycket för att kunna samarbeta bättre.

Ni har talat om religionsdialog som en del av församlingens mission? Hur motiverar ni det?

- I pastoratets församlingsinstruktion står det under mission: ”Som kyrka är vi kallade att arbeta tillsammans med andra för att vårt samhälle ska vara en bra plats för alla att leva på.”

- Vår församlingsherde Graham Jarvis beskriver arbetet som kyrkans gensvar på Jesu uppmaning i den gyllene regeln: ”Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem” (Matt 7:12) I liknelsen om den barmhärtige samariern visar Jesus att nästankärleken praktiseras över både etniska och religiösa gränser.

Du talar mycket om vänskap och förståelse men möter ni inte utmaningar också?

- Jo, men vi börjar inte i det som skiljer oss åt utan i det gemensamma. Vi vill först och främst bli vänner och lära känna varandra. Vi skapar ett förtroende som gör det möjligt att tala om våra olikheter inklusive känsliga frågor som t ex religionsfrihet och hbtq-frågor.

- Det som ofta förvånar mig i mötet med invandrade medlemmar från andra trostraditioner är hur ”svenska” de är i sitt tänkande. Vi lever ju tillsammans i vardagen och är beroende av varandra. Utan invandrare skulle inte sjukhusen fungera, bussarna gå eller många restauranger finnas. Vi är inte så olika som en del kanske tror.

Ser ni något resultat av ert arbete?

- Vid moskébranden i höstas blev vårt samarbete mycket kännbart. Då stod nätverket Tro möter tro tillsammans med våra muslimska vänner och uttryckte vår sorg. Det blev en lugn och värdig morgon trots allt.

- Jag tror att vi bidrar till inkludering genom att göra saker tillsammans över religions- och kulturgränser. Vi visar att alla får vara med. Just nu planerar vi en fredsvandring för att besöka varandras helgedomar och be sida vid sida. Vi ordnar föreläsningar om gemensamma frågor som ungdomars situation, hedersrelaterat våld och mänskliga rättigheter. Engagemanget visar att det finns behov av att tala religion i Sverige idag.

- Våra ungdomar åker också regelbundet på läger tillsammans. Våra läger ska vara en trygg plats där alla får lyssna på varandras berättelser mitt i allt det svåra som händer omkring oss idag. Det är hoppfullt att se den kreativitet som uppstår hos ungdomar i möten över gränser.