Det är mycket nu. Tiggarna – som blivit dubbelt så många på ett år – attackeras i en reklamkampanj. Ett tragiskt knivdåd på Ikea i Västerås leder till bombhot och vrede mot hela kollektivet asylsökande. Rasismen har blivit mer öppen och aggressiv.

Samtidigt pågår den gamla vanliga nöden:
fattigdom, skuldsättning och hemlöshet. Samt, i ett större perspektiv, hoten mot miljön och förföljelsen av sexuella och religiösa minoriteter.

Det fattas inte arbete att utföra för Svenska kyrkan, såväl handgripligt som opinionsmässigt. Civilsamhället knyter förväntningar till de frivilliga organisationerna. Och Svenska kyrkan rullar upp ärmarna: miljöcertifierar, går i Prideparader, hjälper fattiga svenskar, asylsökande och tiggare.

Tidningen Chef har i sommar granskat ärkebiskop Antje Jackelén och då lagt tyngdpunkten vid hennes starka engagemang i samhällsfrågor:
”Kalla det Antje-effekten eller kalla det bara gott ledarskap, men att ha en högsta ledare som syns i positiva sammanhang, som tar ställning i viktiga frågor och som driver förändring på ett sätt som syns ger självförtroende.”

Svenska kyrkan kämpar för sin överlevnad, söker sin relevans. Det sociala engagemanget ser ut att bli svaret.

För nöden är enorm. Kyrkan har viljan, kompetensen och en gudagiven uppmaning att försöka lindra den. Och det är bara denna del av kyrkans arbete som ger cred i de bredare folklagren och i maktens korridorer.

Samtidigt är predikan i kris, gudstjänstdeltagandet rasar och inte ens alla anställda och förtroendevalda går i kyrkan – helt enkelt därför att det inte känns meningsfullt. Undersökningar visar att medlemmarna vill se massor av diakoni och minimalt med gudstjänst. I professor David Thurfjells forskning – aktuell med boken Det gudlösa folket – framgår att kristen hör till det mer pinsamma en svensk kan vara. Åtminstone tycker de kristna det själva.

I detta läge, hur ska kyrkan hitta motivationen till att brinna för bön, lärjungaskap och gudstjänst och stå för detta utåt?

Det måste dock göras, eftersom det är kyrkans identitet och kraftkälla. Det är – på marknadsföringssvenska – kyrkans reason for being. Även om det inte säljer så bra.

Samhällsengagemanget är gott, nödvändigt, livsviktigt. Men kraften till detta engagemang pumpas in genom ett livaktigt gudstjänstliv. Utan rekrytering av nya lärjungar, finns i framtiden ingen kyrka som kan kämpa för de utsatta. Då kommer det engagemanget att kanaliseras genom andra organisationer.
 
Svenska kyrkan måste visa glädje och – faktiskt – stolthet över att vara kristen. Inte tona ner den ”pinsamma” och obegripliga tron på en gud som dog och uppstod för världens skull.

En vän på Facebook skriver att hen är ateist men aldrig skulle kunna tänka sig att gå ur Svenska kyrkan. Anledningen: att kyrkan är så underbart oreligiös och att kyrkan gör så mycket gott för de svaga.

Välförtjänta pluspoäng till kyrkan för det sociala engagemanget. Mindre bra om kyrkan inte förknippas med kristen tro.