Kyrkorummet talar också till Pokémonjägaren

Jag har bara testat. Kikat över axeln på någon och fått det demonstrerat för mig. Kastat bollar på färgglada, storögda figurer runt omkring, som bara syns genom telefonens gränssnitt. Jag pratar så klart om sommarens fluga, Pokémon Go, ett spel i telefonen där du ger dig ut, på stan och till andra platser, för att leta efter pokémon-figurer som finns i omgivningen.

Härom kvällen körde jag hem i regnet och såg två pokémon-jägare, tonåringar som gett sig ut på sina cyklar och stod i en korsning och spanande. Pokémon-spelet uppmuntrar till att röra sig ute tillsammans med andra spelare. Det vi kallar on-line, och det vi kallar irl (”In real life”= i verkliga livet) flyter ihop. Uttrycket irl är ett ganska dåligt uttryck, för det är klart att det vi gör med och via våra datorer och telefoner också är en del av livet, det verkliga livet.

Kyrkorna har så klart hängt på. I sociala medier har det cirkulerat exempel på välkomnande skyltar. Den som sa ungefär ”Välkommen, letar du efter pokémons? Här finns både dricka och toaletter.” är min favorit.

Jag har också sett skyltar om kyrkofrid (här anfaller vi inte pokémons) och skyltar som uppmanar till paus, bön och ljuständning. Jag förstår tanken med såna lappar, och de är välkomnande och glada. Men samtidigt riskeras de att tolkas som pekpinnar, att man borde tända ljus och be istället för att leta pokémons. Som om man inte riktigt kan välja själv, eller göra båda delarna om man vill det.

Frågan om vem som äger kyrkorummet aktualiseras. Vem kontrollerar vad man får eller bör göra i ett kyrkorum?

Jag minns när jag var barn och en vuxen berättade för mig att han hade satt sig i kyrkan för att skriva vykort. Det var första gången som jag insåg att man kan göra annat än kyrksaker i kyrkan. Jag var fascinerad. Nu tänker jag att min tro och ”kyrksakerna” handlar om hela livet, även vykortsskrivande och pokémonjakt. Det finns mycket som bör kunna rymmas i kyrkorummet. Är inte hela livet välsignat?

Kyrkorummet bör ses som en allmän tillgång som vi förvaltar gemensamt. För ordningens skull finns det personer och organisationer med ansvar, praktiskt och innehållsligt, men i första hand är det en gemensam resurs och allas och vars och ens. Hänsyn till varandra, och omsorg om det gemensamma är viktigt. Men om vi är för försiktiga riskerar vi att det heliga inte får blomma ut och ta plats mitt i det vardagliga. Vi behöver även vara välvilligt inställda och inte misstolka andras umgänge med platser som vanvördigt, bara för att de inte gör som vi skulle ha gjort eller som vi tycker att de borde.

Om vi tror att det rum som formats för bön, gudstjänst och lovsång bär atmosfären av det, kan vi också tro att det i sig talar till vykortsskrivaren och pokémonspelaren. Och om vi önskar att allt det vardagliga ska rymmas i kyrkans famn, så blir olika aktiviteter i kyrkorummet uttryck för just det. När något sker i ett kyrkorum, det kan vara vykortsskrivande, pokémonjakt eller något annat, så gör det något med både rummet och aktiviteten.

Sara Blom