Låt olika åsikter i kyrkan leva sida vid sida i respekt

Tryckfrihetsförordningen firar 250 år i år i Sverige. Det är något vi ska vara tacksamma och stolta över. Men det går aldrig att luta sig tillbaka och säga: Nu är vi klara! Slaget om tryck- och yttrandefriheten pågår för fullt. Det land som har flest journalister fängslade är Turkiet under president Erdogan. I Ryssland har journalister mördats. I Kina är det spöklikt tyst.

I dag sprids nyheter snabbt via sociala medier. Källkritiken brister, och jag tror att de flesta av oss som använder sociala medier ibland har syndat och delat med oss av en falsk nyhet. ”Forskare avslöjar: barn får autism av vaccinationer.”, ”Svenska kvinnor i Malmö uppmanas att ”täcka sig” med hänsyn till flyktingarna.”, ”Luciatåg polisanmält eftersom någon trodde att det var ett Kukluxklan möte.” Det sistnämnda falsariet spreds av polisen i Jönköping/Södra Vätterbygden, vilket knappast inger förtroende.

Konspirationsteorierna frodas, och den amerikanska presidentvalskampanjen visar att smutskastning som påverkansverktyg på något sätt har blivit rumsren. Det här utnyttjas också av främmande makt, som medvetet sprider både falska rykten och smutskastning i syfte att direkt påverka EU:s och även Sveriges politiska beslut i en ”önskvärd” riktning. Peter Hultqvist användes som falsk avsändare i ett brev om att Sverige skulle sälja vapen till Ukraina!

Denna tidsanda påverkar också Svenska kyrkan. Vår ärkebiskop har varit utsatt för orimliga och hatiska påhopp. Falska nyheter om att hon är muslim har spridits internationellt. Bråket kring ”Mitt kors” saknade alla proportioner och innehöll många personpåhopp.

Ett större politiskt parti försökte locka nya kyrkopolitiker med en kampanj som innehöll skrämselargument om att nazister, homofober och bristande människovärde hotade att ta över kyrkan. Det krävs ingen raketforskning för att inse vilket övertramp partiet gjorde; vi kan som himmelska astronauter utbrista: ”Houston, we have a problem.”

Frågan som inställer sig är: Hur är egentligen debattklimatet inom kyrkan?

På sociala medier är tonläget stundom högt exempelvis vad gäller förslaget till ny kyrkohandbok. Handbokskommittén anklagas, precis som landets ledning, för att inte vara lyhörd. Osäkerhetskänslan tilltar när professor Karin Nelsson hoppade av revisionsgruppen för den nya kyrkohandboken eftersom hon inte fick läsa ett expertutlåtande från 2012. Vad är det vi andra inte får veta? Intrigerna frodas när sikten är noll.

Har kritikerna kanske rätt? Finns det en klyfta mellan ”eliten i kyrkans ledning” och ”kyrkfolket”? (medvetet populistiskt svepande uttryck) Eller är den misstanken bara formad av dagens medieklimat som präglas av misstro och polarisering?

Då är det skönt att vara förankrad i en annan verklighet: ”Jag fattar inte hur folk bara kan gå ur kyrkan när ni gör så mycket som är bra!” utbrast nyligen ett dopbarns pappa med emfas. Om och om igen får vi möta människors förtroende. Och på något underligt sätt får nya kvinnor och män kallelse till tjänst i kyrkan. Trots debattklimatet! Intressantast är kanske när de kommer från en sekulär bakgrund. Men när har vår bakgrund hindrat Guds handlande? När har våra brister tystat Guds levande ord?

Himlen känner inga hatkampanjer och inga falska eller vinklade budskap. Nej, det är sådant vi människor snärjer in oss i när tiderna är onda.

Låt det vara högt i tak inom kyrkan, och låt olika teologiska röster och åsikter få leva sida vid sida i ömsesidig respekt, på kyrkomötet såväl som i församlingarna och i våra Facebookinlägg. Även åsikter som avviker från ”konsensus” inom kyrkan. Det gör oss rikare.

Om man inte håller med kan man bemöta sina medmänniskor sakligt och vänligt, utan demonisering och förlöjligande.

Det känns smått surrealistiskt att behöva skriva de ord jag just har skrivit. Men ”här står jag och kan icke annat …”

Jag tycker mig höra en tupp gala tre gånger, och vi får än en gång återvända till källorna och omvända oss inför det kommande året.