Hur kan kyrkans möten med barn och unga erbjuda välbehövliga mobilpauser? En fråga vi måste ställa oss utan att fastna i moralpanik och teknikfientlighet.
De flesta är överens om att vi befinner oss mitt i en revolution, i och med digitaliseringen och alla de möjligheter som våra smartphones erbjuder. Mycket av förändringen – kanske det allra mesta – är till det bättre med möjligheter som tidigare varit otänkbara. Däremot höjs nu röster för att diskutera också baksidorna av utvecklingen, alldeles särskilt barns och ungas förhållande till mobiltelefonerna, bland annat i senaste Skolvärlden (5/2-18) och på Göteborgs-Postens debattsida (10/2-18). Det är dags att fundera över hur kyrkans möten med barn och unga kan erbjuda välbehövliga mobilpauser för att främja undervisning, diakoni och gudstjänst.
I början av året (11/1-18) rapporterade SVT:s Aktuellt att Frankrike totalförbjuder mobiltelefoner i skolorna upp till och med högstadiet, inklusive på rasterna. I studion debatterades om detta är en väg att gå också för Sverige. Psykiatrikern Anders Hansen förespråkade ett förbud. Han berättade att befolkningen i genomsnitt tar upp sin telefon var tionde minut dygnets alla vakna timmar. Siffrorna för våra barn och unga är långt mycket högre. Hansen menade att framför allt koncentrationsförmågan blir lidande. En ständig tillgång till mobilens snabba tillfredställande av våra belöningssystem, stör den uppmärksamhet och det fokus som krävs för att alls kunna lära
sig något.
I studion fanns också IT-rådgivaren Joakim Jardenberg. Han motsatte sig ett förbud och menade att skolan ska vara en miljö där barnen lär sig hur de ska förhålla sig till telefonerna. Han verkade därmed missat hela argumentets poäng att det är just inlärning som telefonerna försvårar.
Att inlärningen riskerar att bli lidande är argument nog för ett förbud i skolan. Men fler argument tillkommer när skolläkaren Åse Victorin intervjuades i samma sändning. Hon berättade om en utbredd och ökande skärmstress bland barn och unga: kronisk trötthet, sömnbrist, rastlöshet, nedstämdhet och till och med ångest.
Det som Victorin möter påminner om vad ekonomen Noreena Hertz funnit i sin forskning. Hon har intervjuat fler än 2 000 tonåringar i USA och Storbritannien, födda mellan 1995 och 2002, ungdomar uppvuxna med sociala medier och globala konflikter. De minns inte världen för internet eller terrorattacken den elfte september, och är vana vid att följa världens alla oroligheter i ljuset från skärmen på sin smartphone. I en sorts evig ensamhet. Bland ungdomarna i undersökningen finns en pessimism och konstant oro, men det är en annan typ av oro än den som ungdomar i alla tider har känt: duger jag och min frisyr? I stället är det en mer existentiell oro om klimatet, terrorismen, den egna (ekonomiska) framtiden.
Hertz kallar gruppen för Generation Katniss, uppkallad efter hjältinnan Katniss Everdeen i böckerna och filmerna om Hungerspelen. Hungerspelen skildrar en dystopi. Ett polariserat och segregerat samhälle där unga människor
offras i underhållningens namn. Katniss Everdeen blir den ofrivilliga hjältinnan, genom att delta i ett krig hon aldrig bett om. I likhet med henne bär ungdomarna i studien på en desperation och hopplöshet inför en orättvis och hård värld som vuxenvärlden lämnat åt dem. De är ständigt uppkopplade, ändå oändligt ensamma. Det finns fler forskare som stöder tesen att de smarta telefonerna bidrar till att allt fler känner sig ensamma, utanför och olyckliga.
Utan att fastna i vare sig moralpanik eller teknikfientlighet måste detta tas på allvar. Och det är inte bara en fråga för skolan. Också kyrkans medarbetare måste konkret fråga sig vilka verksamheter som bör vara mobilfria. Vi bör
bli oroliga på riktigt om det är så att tekniken bidrar till att barn och ungas inlärning försvåras (undervisning); att de mår dåligt när mänskliga möten ansikte mot ansikte uteblir (diakoni); och att det blir allt svårare att skapa långtidsminnen, som inte bara är grunden för inlärning utan också för ett liv i åminnelse (gudstjänst).
LÄGG TILL NY KOMMENTAR