Dygd

Niklas Ekdal: Alla blir nog gladare av lite färre selfies

GÄSTKRÖNIKA. Ödmjukhet är ett ord man sällan hör numera. Det är på väg att gå samma väg som ”förtröstan”.

Den kämpande moralisten Karl Ove Knausgård har beskrivit vikten av ödmjukhet med sedvanlig uppriktighet:

”Ointressanta människor som själva tror att de är osedvanligt intressanta och skyltar med det gör mig fysiskt illamående.”

De flesta har väl likt Knausgård stött på pretentioner utan ödmjukhet och funnit dem en smula tröttsamma, till exempel i hans böcker. Om inte annat retar vi oss på folk som är lika självcentrerade som vi själva. Skillnaden mellan moderna människor och Narkissos är ju att han höll sin narcissism för sig själv.

Detta är ändå banala fenomen jämfört med bristande ödmjukhet i politiken. Klimatet och skuldkrisen får ursäkta, men vår tids största hot är psykologiskt, eller andligt.

För några år sedan mötte jag Vladimir Putin. I en panel blev han erbjuden bistånd med digitaliseringen av Ryssland. ”Vi är inte invalider”, blev svaret. Sedan dess har han krossat sina motståndare och startat tre krig.

Att den ryska historien frambringar en auktoritär ledare utan ödmjukhet är inte förvånande. När USA följer efter höjs fler ögonbryn.

För Donald Trump är storhetsvansinne affärsidén. Hans program består bara av honom själv.

Under antiken stod dygder högre i kurs. Ödmjukheten låg i topp bland goda egenskaper.

Under medeltiden var folk besatta av de sju dödssynderna. För att ingen skulle glömma dem kopplades lasterna till djur som alla var bekanta med.

Stoltheten var en påfågel, avunden en hund, vreden en varg, lättjan en åsna, girigheten en räv, frosseriet en gris och lusten en get. I dag bryr sig ingen om dödssynder längre, och djuren har disneyfierats.

Påfågeln är en beundrad skönhet och stolthet en dygd; varje förälder vill göra sitt barn stolt över den enklaste streckgubbe.

Hunden är människans bästa vän och avunden satt i system via medier, skatter och fotoshoppade livsstilar på Instagram.

Vargen är älskad av många och hatad av få. Terapeuterna säger att man ska släppa ut vreden. Konflikträdd är det sämsta man kan vara.

Packåsnor anses inte längre dumma utan beklagansvärda. Lättjan höjs till skyarna. ”NJUT!” säger Facebook.

Rävens påstådda girighet är en dygd – se på börstips, extrapriser, bostadsannonser, löneförhandlingar och skatteplanering.

Grisen har omvärderats som känslig och intelligent, inte alls den smutsiga frossare medeltidsmänniskan tänkte sig. Matlagningsprogram är teves basutbud. Aldrig har vi stoppat i oss så mycket läckerheter.

Geten har också fått hygglig image. Den enda synden när det gäller sexuell lust är nu att inte ha någon.

Allt som var moraliskt förkastligt på 1000-talet har blivit obligatoriskt på 2000-talet. Det är förstås ett framsteg att vi får glädjas åt livet, men någon poäng fanns det kanske med förmaningarna?

Dödssyndernas tema är ju att de sätter jaget först: min njutning, mina pengar, mina rättigheter. Anledningen till att prästerna försökte hålla drifter i tukt och förmaning var inte bara att folk skulle veta sin plats. Någonstans fanns också en omsorg om individen.

När alla tänker på sig själva blir det kaos, inte bara socialt utan också mentalt. En paradox är ju att psykisk ohälsa, frustration och populism ökar trots att den materiella tryggheten aldrig varit större. Alla blir nog gladare av lite färre selfies, lite mer osjälvisk dygd.

Saligare att giva än att taga, som Jesus sade.

Fakta: Niklas Ekdal

Niklas Ekdal är journalist och författare, före detta politisk redaktör på Dagens Nyheter.

 

Han är en betydelsefull röst i svensk opinion och debatt och utsågs 2018 till hedersdoktor vid Linköpings universitet. Det väckte stor uppmärksamhet när han på nyårsafton 2017 på DN Debatt deklarerade sitt nyårslöfte – att gå med i Svenska kyrkan.

 

Det är glädjande att Niklas Ekdal nu medverkar som gästkrönikör här på Kyrkans tidnings ledarsida.

 

Jonas Eek