En dag tröttnade vi på vårt tråkiga källarrum och bestämde oss för att det var tid för förändring. En del av semestern avsattes och nu är rummet klart, och min semester är över. Men vilket jobb det var! Allt behövde åtgärdas: golv, väggar och tak. Rör drogs om och ett nytt element installerades av en skicklig och lustigt nog även skönsjungande rörmokare. Resten gjorde vi själva.

Jag blandade cement och spacklade. Vår dotter målade de mycket långa elementrören med specialfärg, snyggt blev det. Och för att hennes verk inte skulle förstöras inför målningen av väggarna tejpade jag omsorgsfullt in rören med maskeringstejp, precis som på byggarprogrammen på TV.

Sagt och gjort, väggarna och taket målades flera varv. Nöjd med mig själv satte jag mig på huk för att dra bort tejpen. Den satt fast! Den hade förenats med färgen som droppat från väggmålningen till ett i det närmast ogenomträngligt pansar.

I timmar fick jag mödosamt kämpa med att dra loss centimeterstora bitar av tejp och färg. Jag trodde att jag varit så smart, men jag hade använt fel typ av maskeringstejp. Aldrig mer! lovade jag. Aldrig mer ska jag köpa billig tejp! Merarbetet är inte värt det!

Jag kom att tänka på att mitt misslyckande var lite grann som Svenska kyrkans misslyckande på den sista tiden. Vi börjar med skandalen med de alltför vidlyftiga resorna för medlemmarnas pengar. Det hjälpte inte att det bara var några få procent av resorna som var omotiverat dyra, och att åtgärder mot detta genast vidtogs – skadan var ändå skedd och utträdena sköt i höjden. Skandalen nämns igen och igen av kändisjournalister och ledarskribenter i tidningar och på nätet. Den klistrar sig fast som de kletiga tejpbitarna på mina fingrar.

Jag ser på mina byxor, även dessa är ett lappverk av färgfläckar och maskeringstejp. Då kommer jag att tänka på bråket om kyrkohandboksförslaget. Byxorna behöver verkligen tvättas, precis som handboksförslaget. Förtvättsprogrammet kördes i media och visade upp en splittrad kyrka.

Jag skrapar med naglarna för att få bort envis bit tejp från röret när en stor vass flaga skär in under min nagel. Jag tänker på att många nu tror att vi inte längre vill stå för Kristi kors. Det hela baserar sig på missförstånd. Men några mindre välvalda ord eller förvånande förslag från ledande personer i kyrkan har satt igång mediadrevet.

”Skäms Svenska kyrkan, Skäms! Svenska kyrkan förnekar gång på annan förföljelsen mot kristna och hånar kampen för att stoppa folkmordet.” (Tidningen Dagen 8/8) Nageln värker, och jag tänker samtidigt på alla kristna som torterats genom att få sina naglar utdragna av Daesh. De hårda orden i Dagen är måhända ett uttryck för missriktad frustration över illdåden som sker i Mellanöstern och för islamistisk terror mot kristna. Med dumhetens logik blir Svenska kyrkan medansvarig för terrorn.

Men jag skäms faktiskt inte för vår kyrka. Vi hjälper flyktingar och stöttar människor i kris; vi vägleder och upprättar unga; vi besöker äldreboenden och driver sorgegrupper. Vi stödjer stadsmissionen och vi driver familjerådgivning; vi har förskolor och barnverksamhet. Ordet förkunnas. Vi firar Gudstjänst och Herrens heliga nattvard. Människor döps, konfirmeras, vigs och begravs. Vi arbetar aktivt mot diskriminering. Vi gör otaliga hembesök. Stöder aktivt svenska FN-veteraner och soldater som skyddat civilbefolkningen i utsatta länder mot islamistisk terror. Vi samlar in stora belopp för internationell hjälpverksamhet. Och vi ber varje vecka för våra kristna medmänniskor (och alla andra)som drabbas av terror.

Vår identitet ska vara tydligt kristen, samtidigt som vår solidaritet med utsatta människor inte ska känna några religionsgränser. Jesus får visa oss på omvändelsens väg när vi brister i detta; när vi vacklar åt det ena eller andra hållet.

Men för den som har en sporadisk relation till Svenska kyrkan kan det räcka med en enda skandal för att man ska vända kyrkan ryggen.

Efter det långdragna arbetet med källaren, ett arbete som försvårats genom min egen klantighet, ser jag mig omkring. Golvet är vackert och doftar så där som bara ek kan dofta. Väggarna och taket är nymålade, och golvlisterna är på plats. De besvärliga elementrören är blanka och fina igen. Här och där finns någon liten skavank, rummet är inte perfekt men jag är nöjd eftersom helhetsintrycket är gott.

Den upplevelsen ska också våra medlemmar få ha. Kyrkan är inte perfekt, men helhetsintrycket är så gott att jag vill vara en del av den. Inget mindre än detta duger.

Att förmedla detta är en historisk utmaning, inte minst för kyrkans ledning.

Mattias Lönnebo