Politiserad kvinnokropp både döljs och exponeras

Kvinnokroppen skyls för att det anses anständigt, eller snarare för att kroppen anses oanständig. För att inte väcka lust, eller för att begränsa kvinnans sexualitet, eller helt enkelt för att det är så vi gör, döljs kvinnokroppen. Och den exponeras för att väcka begär och generera profit. Den visas upp, trimmad och retuscherad, för att sälja allt från tvål till fordon, eller så är den i sig själv varan som ska säljas.

I slutet av förra veckan underkändes det franska burkiniförbudet av landets högsta förvaltningsdomstol. Säkert är sista ordet inte sagt, men vi var nog ändå många som drog en lättnadens suck. Inte kan det höra till det som vi vill värna att beväpnad polis skriver ut böter till kvinnor för att de har fel klädsel på sig, eller uppmanar dem att klä av sig?

Slöjan är så klart inte vilket klädesplagg som helst. Den bär både kulturell och religiös identitet. Associationerna är komplexa, som symbol är den föremål för många och olika tolkningar. Och när den ena uppfattar förtryck uppfattar den andra religionsfrihet.

När synen på kvinnokroppen färgas av religion och ideologi ligger tvång och förtryck tyvärr alltför nära till hands. Det religiösa sammanhanget är starkt, och det kan vara svårt för den som inte vill ingå i det. Detsamma kan sägas om andra ideologiska eller kulturella sammanhang. Så klart gäller detta också det kristna sammanhanget, listan av historiska exempel kan göras lång.

I somras utkom Påvliga familjerådet med ett material om sex och samlevnad för ungdomar. Där skriver man bland annat att ”inscribed in the woman’s body is the call to WELCOME both man and baby”. Kvinnokroppen instrumentaliseras för andras gagn, och, ja, versaler används i materialet.

Journalisten Celia Wexler påpekade i förra veckan (Huffington Post) att Vatikanen sjunger vidare på visan om komplementaritet, att kvinnor och män är jämlika men på ett sätt som medför att de ändå inte är det. Och Vatikanen är inte ensam.

Kvinnokroppen är fortfarande arena för ideologiska och teologiska strider. Och hur vi än vänder oss har vi rumpan bak. Att i frihetens namn införa skylning eller verka för exponering riskerar att få oönskad, förtryckande, effekt.

Men det finns konstruktiva röster. I våras och somras har man på flera platser i landet kunnat se utställningen KYSS, med teckningar av Kent Wisti och poesi, inspirerad av Höga Visan, av Maria Küchen. Kent Wisti brukar säga att ”Formen är erotik – men ärendet är makt- och normkritik.” I bild och text lyfts personer fram som njuter och ger njutning i ömsesidighet och kärlek. En förvånansvärt politiskt aktuell utställning.

Och i Höga Visan beskriver “Hon” sig själv och sin kropp som “en vildros på Sharons slätt, en lilja i dalen.”

Sara Blom