På Svenska kyrkans hemsida kan vi läsa om reformationsåret 2017: ”Reformationen är en pågående process som har pågått i 500 år.” Ordet ”pågående” upprepas liksom för att inskärpa dess betydelse. Och jag upprepar ordet en tredje gång som en fråga: Vad är det som pågår?

Måhända besvaras det i nyhetsmagasinet Fokus (nummer 43) under rubriken ”Tro, hopp och stordrift.”

”Sålda prästgårdar, centralisering och maktlösa biskopar. Svenska kyrkan liknar alltmer en företagskoncern. Men ute i församlingarna mullrar det,” skriver Sofia Lilly Jönsson.

Det är inte utan att man känner igen det Fokus beskriver. Kanske är rent av den uppslitande debatten kring en ny handbok ännu ett symptom på de underliggande problemen och en varningsklocka att ta på allvar?

Tecknen på att kyrkan utvecklas mot en koncern är följande:

En hårdsatsning på gemensam logotyp och Svenska kyrkan som varumärke. Vi fick direktval till kyrkomötet. Kyrkokansliet i Uppsala har fått en ledande roll. Församlingar slås samman till storpastorat. Det finns en hög tilltro till reklamkampanjer och informationsavdelningar för att bygga relationer och väcka intresse.

Ärkebiskopen måste fungera som ett slags påve i massmedia, trots att hon inte har den rollen i kyrkan.

Samtidigt finns det starka kongregationalistiska strömningar som har gjort församlingarna mer självständiga gentemot stiftens och biskopens inflytande.

Jag kan inte låta bli att peka på några besvärande fakta:

• Församlingssammanslagningar riskerar att minska den lokala förankringen och engagemanget hos medlemmarna.

• Kostnaderna för den nationella nivån, inklusive kyrkokanskliet, har ökat med 50 procent på tio år. Enbart på kyrkokansliet arbetar nu cirka 400 personer, när tanken var att gränsen skulle sättas vid 200! C Northcote Parkinson visade redan 1957 ”hur institutioner ständigt ökar personalstyrkan, oberoende av vilket arbetsresultat som åstadkoms.” Lönerna för de centralt anställda är dessutom betydligt högre än för församlingsanställda. Det sänder tydliga signaler om vilka medarbetare kyrkan vill prioritera.

• Biskoparnas ställning har försvagats samtidigt som de har rollen som ”ansiktet utåt”. De har förlorat sin rösträtt i kyrkomötet och de är inte längre prästernas arbetsgivare. Biskoparna får mycket svårt med sin sammanhållande ledarroll, särskilt när det blir konflikter i församlingarna.

• Direktvalet till kyrkomötet har kapat kopplingen mellan nationell beslutsnivå och församlingsnivå. Genom det låga valdeltagandet är det också möjligt för en organisation att ”kuppa sig in” och använda kyrkomötet som en arena för sina frågor.

Tro, hopp och stordrift. Är det reformationens resultat i Sverige?

De två första orden känns bra, tro och hopp. Men vi behöver det där med kärlek också, och för det behövs närhet, ärlighet och att vi möts på riktigt. Det här vet vi ju naturligtvis, men det börjar bli bråttom med att på nytt reformera kyrkans organisation så att den på alla sätt främjar möjligheten för församlingarna att fungera.

För om närheten försvinner dör också kärleken. Och om pengarna sinar överlever inte heller stordriftens ”koncern”.

Jag tror att vi lider av en vilsenhet, identitetskris och en djupgående spricka i kyrkan. Det här är något som försvårar anpassningen till den nya verkligheten – där vi varken är en kyrkokommun eller en majoritetskyrka.

Vi måste lära oss av andra kyrkor, av hur ideella organisationer fungerar, och grundligt ta itu med vår kyrkosyn och självbild. Kanske kan reformationsåret bli ett år för seriös rannsakan och nyorientering? Det skulle i så fall bli ett riktigt reformationsår, väl värt att fira och hoppas på.