Kyrkovalet

SD:s deltagande i kyrkovalet stärker partiernas inflytande

Den politiska polariseringen i samhället ligger troligen bakom det höga valdeltagandet. SD vill ta över, och i stort sett alla andra vill förhindra det. Men om SD:s ambition var att att minska politiseringen av kyrkan och vänsterinflytandet så har man misslyckats, skriver Mattias Lönnebo.

Det är med en stigande surrealistisk känsla som jag följt debatten kring kyrkovalet 2017. I världens kanske mest sekulariserade land, där endast en minoritet röstar i kyrkovalet, har ändå ett par riksdagspartier lagt ned ganska stora resurser på att positionera sig och vinna väljare. Till och med landets statsminister har uttalat sig om det självklara i att hans parti ska vara fortsatt engagerade i kyrkovalet och hur han tycker att väljarna ska rösta.

Medierapporteringen har varit kluven: Å den ena sidan har de olika nomineringsgrupperna på ett seriöst sätt fått beskriva sina program i dagstidningarna. Det har dessutom förekommit en hel del intressanta diskussioner om valsystemet och om det som kallas för kyrkans politisering nu när vi inte längre är en statskyrka. Å andra sidan har valet skildrats likt en boxningsmatch mellan Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna:

”Partierna ställer upp i kyrkovalet och då har det blivit så att Socialdemokraterna ställer upp för att hindra Sverigedemokraterna, och Sverigedemokraterna ställer upp för att bromsa Socialdemokraternas inflytande i kyrkan.” menar Jan Strid, lektor och kyrkovalsforskare Göteborgs universitet, som intervjuats i SVT och Kyrkans tidning.

”Frågan är vad konflikten mellan de stora partierna innebär för kyrkovalet på sikt? Jan Strid – Jag skulle tro att det egentligen sänker intresset för valet hos alla dem som ser det som ett kyrkoval, ett religiöst val.”(SVT Rapport)

Det känns djupt oroande. I allmänhet så är många människor trötta på det man upplever som politiskt käbbel i riksdagen. Käbbel, när det finns akuta samhällsproblem att lösa. Kan något liknande drabba de kyrkligt engagerade väljarna? En trötthet över att valet inte handlar om kyrkans ödesfrågor och den kris som vi befinner oss mitt uppe i?

Jag kände själv inte igen beskrivningen av Svenska kyrkan som de två partierna målade upp under valrörelsen. Antingen som vacklande inför mörkt reaktionära krafter, negativt inställd till HBTQ och samkönade vigslar, eller som vänstervriden och samtidigt eftergiven mot Islam. För mig är båda dessa bilder karikatyrer som har väldigt lite med verkligheten att göra. Tänk om Jan Strid har rätt och de kyrkligt engagerade blir mindre benägna att rösta? Vad innebär det för demokratin i kyrkan?

Jag önskar att valet hade handlat om kyrkans ödesfrågor:

Varför är det tyst om dopet? Bara hälften av medlemmarna låter döpa sina barn, vilket innebär en dramatisk och snabb marginalisering av Svenska kyrkan och kristen kultur i Sverige. Eller om kyrkan borde bli en mer aktiv aktör inom välfärdssektorn, med fler förskolor och äldreboenden? Eller hur vi ska bli bättre på att följa Jesus Kristus, för det borde väl vara intressant för en kyrka?

Den surrealistiska känslan finns kvar då jag ser att valdeltagandet ökar, och frågan inställer sig vem som har lyckats med konstycket att mobilisera det högsta delatagandet sedan 1950? Svaret tycks vara att det har framförallt nomineringsgrupperna som har ett riksdagspartis resurser i ryggen gjort d.v.s. S, SD och C. Men även det partipolitiskt obundna Posk. De flesta andra grupper har minskat inklusive Borgerligt alternativ. Men Vänstern kniper ytterligare några mandat.

Det förefaller inte helt otroligt att den politiska polariseringen i samhället ligger bakom det sensationellt ökade valdeltagandet. SD vill ta över, och i stort sett alla andra vill förhindra det. Om nu SD var ute efter att minska politiseringen av kyrkan och reducera det man ser som ett vänsterinflytande, så har man misslyckats. Förvisso gick SD framåt i valet, men är fortsatt isolerade och kan knappast påverka kyrkan som man skulle vilja. Socialdemokraterna och Vänstern har dessutom behållit och stärkt sina positioner. Man kan nog med fog påstå att SD:s involvering i kyrkovalet framförallt har stärkt riksdagspartiernas inflytande över samfundet Svenska kyrkan.

Och detta är väl om något ett tecken i tiden: Vi ser med misstänksamhet på länder och rörelser där man blandar politik och religion. Ler överseende när USA:s president nämner Gud, och anser oss ha passerat det utvecklingsstadiet allra senast när statskyrkan avskaffades. Men är vi verkligen så annorlunda som vi inbillar oss?

Jag bara undrar… Vi kanske helt enkelt är hemmablinda?

Mer inom samma ämne
Kyrkovalet
Kyrkovalet
Kyrkovalet
Kyrkovalet
Kyrkovalet
Kyrkovalet