Dialog. I romanen Gör mig levande igen skriver författaren Kerstin Ekman om det nödvändiga samtalet i tider av oro när rädsla och egen- intressen hotar att ta över. Vad behöver vi för att inte bli cyniker utan fortsätta vara levande och bry oss om varandra, är frågan? ”Att resonera, att samtala är djupt nödvändigt”, är svaret. ”Om du inte samtalar kan du hamna i din övertygelses våld.”
När Svenska kyrkan anklagas för att vara vag och otydlig i trosfrågor brukar jag tänka att det inte är min bild. Det jag ser är just en samtalande och resonerande kyrka djupt påverkad av en sekellång dialogtradition med kristet humanistiska förtecken.
Det var också skälet till att jag lämnade nyhetsjournalistiken för ett antal år sedan för att få delta i en kristen dialog om tro och värderingar i en snabbt föränderlig värld. Platsen var Sigtunastiftelsen och uppdraget att ständigt leva med frågan: Vad är det att vara människa? Överallt där den frågan ställs behöver kyrkan finnas med för att värna djupdimensionen i människan.
Ecce Homo, se människan, skrev prästen Olov Hartman i Vår Lösen 1947. För honom var teologi inget ideologiskt vapen utan ett dialogredskap. Under sina tjugotvå år som direktor på Sigtunastiftelsen levde han i en ständig dialog med konstnärer, filmare, arkitekter, författare och musiker.
Inte för att vinna människor för sin tro utan för att sakramental Kristusgemenskap bara kan levas som ett lidande broderskap/systerskap mitt i mänskligheten. Han sökte gemenskap med konstnärliga utövare som jämlikar och talade om en ”konstens diakoni” i möten där han fick ta emot ”brev från utposterna av det mänskliga, där situationen ligger öppen och utan skydd av sociala och personliga kulisser.”
När Svenska kyrkan om några veckor öppnar den stora Se människan-scenen på Bokmässan i Göteborg för samtal om människovärde och bildning kan man nästan känna historiens vingslag. Det angelägna arbetet med kulturdialog går vidare och i sann kristen humanistisk anda gör inte Svenska kyrkan anspråk på exklusivitet. Man avgränsar sig inte som religiös aktör utan söker aktivt det gemensamma med andra samhällsaktörer i samtalet om vad det innebär att vara människa.
Men det gäller att se upp så att det blir ett möte och inte bara en till intet förpliktande underhållning. Det finns alltid en risk att lika söker lika och undviker att bjuda in till exempel företrädare för synsätt som inte anses så ”politiskt korrekta”. Om uppgiften är att se människan och hennes livsvillkor i den nya mångfalden behöver olikheter lyftas fram och nya röster komma till tals.
Poängen med dialog är att den, väl hanterad, synliggör det gemensamma bortom alla våra olikheter och föder tillit. För den som undrar vart den kristna tron tar vägen i dessa möten är svaret att den är själva förutsättningen för samtalet om människans värde och värdighet.
Det är den kristna tron – religionen – som gör människovärdet förpliktande. När kyrkan upplåter sina rum för samtal bär hon vittne om en människosyn som förankrar människans vara och värde i det före människan givna, i Gud. Samtidigt visar hon att människovärdet måste skapas i varje möte mellan oss som aktiva subjekt som bekräftar och ger varandra värde. Så paradoxalt! Och just därför fenomenalt med dialog som teologisk praktik.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR