Själavård och sexualpolitik

Svenska kyrkan skickade långt innan sändning ut material till stiften, så att anstormningen av kränkta medlemmar och grävande journalister skulle bli bemötta med korrekt information. Lite räddhågset, kan man tycka. Det kanske hade varit bättre att förbereda sig bakom kulisserna, sätta sig ned med en tekopp, ett anteckningsblock och aningen is i magen och se programmet för att efteråt besluta om det verkligen var code red som gällde.

Nu har i alla fall själavård blivit ordet på allas läppar. Och själavård är inte en enkel sak. Fast att döma av eftersnacket verkar det sannerligen vara det. Kulturpersonligheter, kommunikatörer, förståsigpåare av alla de slag har uttryckt hur präster ska göra i svåra situationer och som ett mantra upprepat att själavården är till för konfidenten.

Alla tycks veta hur man på rätt sätt tar hand om den människa som håller på att gå sönder. En av prästerna i programmet, som fick tala i öppen mikrofon, visste tydligen också hur man genom två formuleringar får en människa som föraktar sig själv att älska sig själv och acceptera den hen är.

Jag undrade i min fåtölj om vi verkligen menade samma sak med själavård. Att lyssna till en människas berättelse om sitt innersta är stort, ansvarsfullt och komplicerat. Det är vånda och välsignelse.

Vid två tillfällen har jag fått vända mig till mina dåvarande biskopar för stöd i knepiga själavårdsfrågor. Stöd och råd som aldrig kunde bli precisa, eftersom min tystnadsplikt hindrade mig från att vara öppen. Men stödet räckte och var avgörande för att orka bära. En gång har jag suttit i domstol och utfrågats och vägrat ge uppgifter, även det på grund av tystnadsplikten. Själavården är till för konfidenten, ja, så är det. Och det kan kosta på.
Präster kan göra människor besvikna. Missa tonträffen, förstå fel. Människor kan bli arga, eftersom svaren de så gärna vill ha kanske inte finns. Det händer att präster får ta till oortodoxa metoder. Jag har bett böner med innehåll som varken kommunicerar kyrkomötesbeslut eller min egen teologi. Själavården är till för konfidenten.

Skulle jag bett med och för en människa som var plågad av sin sexualitet? Ja, men inte på det sätt jag såg klipp ur. Fast jag skulle heller inte avvisa en människa med något klämkäckt ”acceptera dig själv”.
Själavården är till för konfidenten. Men det vore bra om de som påstår det har respekt för och ett uns insikt i själsörjarens verklighet.

Det vore också bra om Svenska kyrkan blev uppmärksammad, och lät sig uppmärksammas, för något annat än det som har med sexualitet – oavsett färg, form och innehåll – att göra. För ärligt talat, det är faktiskt inte riktigt kyrkans kompetens- eller huvudområde. Och det märks, både i parader och på band inspelade i lönndom.