Stärk rättssäkerheten – utöka översynen av domkapitlen

Rättssäkerheten i Svenska kyrkan är inte tillräcklig. Ibland blir präster för milt bedömda i domkapitlet. Det kan till exempel gälla sexuella relationer med unga människor eller personer som på annat sätt står i beroendeställning till prästen. Det är allvarligt både för de direkt utsatta, för eventuella kommande offer och för alla andra vars förtroende för Svenska kyrkan skadas.

Ibland döms ämbetsbärare inte alls. Det går nämligen att själv sätta stopp för utredningsprocessen genom att avsäga sig rätten att utöva sitt ämbete. Att man gör det behöver förstås inte betyda att man är skyldig och vill slippa undan. Men olyckligt blir det i alla fall. I förekommande fall för den som fallit offer för prästens eller diakonens klandervärda handlingar och inte får något avslut. Och för prästen eller diakonen själv, som kanske några år senare vill ha tillbaka sitt ämbete. Då måste domkapitlet jobba med ärendet utan att ha tillräcklig dokumentation att falla tillbaka på.

Ibland döms ämbetsbärare för hårt eller felaktigt på annat sätt. Kyrkans tjänare kan fråntas rätten att utöva sitt ämbete – i praktiken yrkesförbud. Ibland, som tidigare i år för några präster som predikat i Missionsprovinsen, får de upprättelse och kragen tillbaka av Överklagandenämnden. Vilket är bra, men det skapar också osäkerhet kring kvaliteten på domkapitlens bedömningar. Ibland är avkragning självklart det enda rätta, men underlaget för de här besluten måste vara gediget.

Glädjande är ändå att det rör på sig i frågan om domkapitlens rättssäkerhet. Tidigare i år kom Hans-Gunnar Axberger med en promemoria som pekar ut en rad brister som behöver åtgärdas. Det saknas handläggningsregler för ärenden om obehörighetsförklaringar. Det saknas också handläggningsregler för präster som vill bli påkragade igen. Det behövs dokumentation för att kunna genomföra en påkragning. Biskopens roll är oklar vid påkragningar, eftersom biskopen är med hela vägen – bereder och godkänner förklaringen, medverkar vid utredningen och vid beslutet.

Till årets kyrkomöte kom ytterligare en i raden av motioner med uppmaning att stärka rättssäkerheten i domkapitlen, denna gång från Kjell Petersson och Anders Roos. Tillsyns- och uppdragsutskottet föreslår avslag på motionen. Men samtidigt ger utskottet motionärerna rätt i sak och skickar med en uppmaning till kyrkomötet att kyrkostyrelsen inte bara ska fortsätta beredningen av Axbergers promemoria utan också bör utöka uppdraget.

Utskottet konstaterar att ”omsorgen om de präster och diakoner som blir föremål för stiftets tillsyn inte sällan brister”. Man pekar på otydliga förfaranderegler och olika bedömning i olika domkapitel. Därför vill utskottet ha en bred översyn av hur domkapitlen ska handskas med tillsynsärenden och att översynen ska gälla till exempel domarledamotens roll i domkapitlet och frågan om att kunna anlita juridiskt biträde eller ombud.

Något som utskottet däremot inte nämner är bruket att kritisera präster och diakoner. Det är en påföljd som några domkapitel använder trots att den inte finns i kyrkoordningen. En uppenbar risk är dessutom att domkapitlen inte tycker att det är så noga med underbyggnaden när de kritiserar som när de avkragar, beslutar om prövotid eller erinran.

Det är i så fall ett tankefel, eftersom även kritik kan drabba mycket hårt. En åldrig präst kritiserades för några år sen och kallades på svaga grunder illojal av domkapitlet i Luleå, efter att han på grund av sjukdom avsagt sig sin vigselrätt. Han berättar på sin hemsida hur han fortfarande varje dag plågas svårt av kritiken.

Det är ett exempel på när tydligare förfaranderegler, erbjudande om juridiskt ombud och möjlighet att överklaga hade varit avgörande. Den här typen av ärenden – påföljder utanför kyrkoordningen – är också något som behöver finnas med i den utökade översyn som tillsyns- och uppdragsutskottet föreslår.