Sveriges styrka är det som terroristerna föraktar

Mattias Lönnebo ledarskribent

LEDARE. Vi får inte vara farligt naiva i säkerhetsfrågor. Något som gäller både samhället i stort och kyrkan. Samtidigt måste vi göra allt för att inte förstöra just den öppenhet som terroristerna angriper. En svår balansgång.

Jag måste erkänna att det denna gång är svårare att skriva ledaren än på länge. Vi befinner oss i Stilla veckan, denna symboltyngda heliga vecka, som ändrat historien för otaliga människor. Här finns allvar och fest; trohet och svek; fasa och lättnad; terror, död och liv. Denna vecka är som ett koncentrat av människans dubbla natur – men också av Guds översvallande nåd.

Men jag läser nyheternas svarta rubriker:

”Vi vaknar upp till ett nytt Sverige”. ”Löfvens tårar. Världen sörjer med Sverige”. ”De blev vittnen till mardrömmen”.

Det som skedde var tyvärr väntat. Inte desto mindre är det fruktansvärt. När terrorn slår till mot oskyldiga människor så väller känslorna upp: Hat och skräck; hämndbegär och vrede; enighet och splittring; förtvivlan men också medkänsla. Terrordådets sataniska natur är att det inte är någon tragisk olycka. Det är värre: Det ligger en ond vilja och en förvriden ideologi bakom mördandet.

Kriget känner i den globaliserade världen inga gränser. Människor tvingas fly för sina liv. Våra ögon tåras när vi ser gasskadade barn flämta i sina syrgasmasker. Medierna pendlar mellan att rapportera om statsterrorism och våldsbejakande islamism. Personliga motiv hos radikaliserade individer förstärks av förvridna tankar om en utopisk framtid – om bara de egna drömmarna slår in. Om bara de andra utplånades, de där som står i vägen. Drömmen blir en mardröm.

På vissa sätt är Sverige svagt: Vi tar oss för pannan inför de uppenbara pinsamheterna kring ”Den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism”. Vi gapar åt myndigheternas tafatthet i behandlingen av återvändande jihadister. Och förundras över faktumet att skattepengar ibland används för att stötta extremistiska organisationer.

Även om vi vore betydligt bättre, skulle det vara mycket svårt att skydda oss mot terrordåd. Det finns inga garantier. Det vet terroristerna. Det är mot vårt öppna och demokratiska samhälle man vill slå till. Och våra motåtgärder kan aldrig vara sådana att det samhället förstörs. Det är som en balansgång på vajande taggtråd. Det gör ont, men det måste gå.

Sveriges styrka är det som terroristerna föraktar - ett samhälle, där människor i tider av nöd samlas och ställer upp för varandra, såsom nu återigen har skett. Ett samhälle som inte är perfekt, men som försöker göra tillvaron anständig för så många som möjligt. Ett samhälle som inte hämnas med övervåld, men som aldrig någonsin kommer att böja sig för extremisterna.

Jag imponeras av hur väl både polis, räddningstjänst, sjukvård och inte minst allmänheten har agerat. Människor ställde upp för varandra på bästa sätt. Och jag kan konstatera att kronprinsessan Victoria och prins Daniel gjorde ett viktigt och inkännande besök vid mordplatsen.

Vi är heller inte omedvetna om att kristna kyrkor och präster är legitima mål för terroristerna. (Som i Egypten under Palmsöndagen.) Ändå höll kyrkorna öppet för samtal, andakt, bön och solidaritet. Och det är så vi måste arbeta vidare: för fred, medmänsklighet, dialog och försoning, utan att för den skull vara farligt naiva i säkerhetsfrågor.

Men kommer vi att kunna fortsätta arbeta så på sikt?

Vi i Svenska kyrkan har uppenbara svagheter i vårt valsystem. Vi har ett skrämmande lågt valdeltagande och samtidigt direktval till kyrkomötet. Detta kan utnyttjas av krafter som vill ta över kyrkomötet och göra det till en arena för främlingsfientlighet. För dem som vill göra korset till ett stridsbaner. Jag vill uppmana alla kristna att engagera sig för att motverka detta.

Fredagen den nionde april 2017 blev ett slags långfredag. De drabbade var oskyldiga offer för ond, bråd död.

Sörjande människor kommer med blommor och ljus till mordplatsen. Det kan påminna oss om Maria från Magdala, Maria Jakobs mor, och Salome som med väldoftande örter gick till Kristi grav. Dessa välsignade kvinnor får vara våra förebilder i hur vi ska möta det som förmörkar vår samtid – med hopp och sammanhållning, som påskens vittnen.

Mattias Lönnebo, ledarskribent

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.