Ta ett djupt andetag i handboksarbetet

Astrid Lindgren gav rådet, halvt på skämt: ”Bäste Författare! Beträffande Ert manuskript. Stryk hälften och skriv om resten!”

Det tar tid att skriva en bok, om den ska bli bra. Det svåraste är att mota bort övertydligheten och lita till läsarens egen intuition, känslor och intelligens. Orden måste falla sig naturligt, och klyschor städas undan. Och hur blir den trovärdig för den målgrupp som jag vänder mig till? Man behöver alltid låta andra se på texten med nya ögon, ta till sig konstruktiv kritik, och förbättra verket.

Det är faktiskt inte så förtvivlat bråttom med den nya handboken, för den kommer ändå inte att fylla bänkarna med nyfrälsta skaror.

Innerlig andlighet. Ett leende. En varm hand, och någon som inbjuder till kyrkkaffe. Vänlighet. Att bli sedd. Det är mycket viktigare; det får människor att återvända.

Visst behöver språket moderniseras, det är ju helt naturligt. Det finns metaforer både i psalmboken och i liturgin som inte är optimala. Men det finns också metaforer som trots sin ålderdomlighet ändå fungerar som igenkännelsens kyrknycklar. Jag exemplifierar:

Psalm 248 (Populärt kallad Trygga räkan) innehåller följande rad: ”För hans vilja måste alla / fiender till jorden falla.” Är det kanske en sång om en manlig Gud som uppmanar till heligt krig? För säkerhets skull kunde vi modernisera texten: ”För hens godhet måste alla / människor få äta fralla.” Men vi kan inte utgå från att kyrkobesökarna skulle vara så korkade, eller hur?

Skämt åsido – men handboksförslaget känns delvis som en kvalitetsmässig berg- och dalbana. En av tackbönerna är närmast som ett pekoral av konditor Ofvandahl. Samtidigt finns bekännelsen ”Jag fattig syndig människa …” kvar i hela sin drypande svärta.

Trots kritiken vill jag ändå understryka att mycket är bra. Vi behöver nog inte vara fullt så drastiska som Astrid Lindgren föreslog. Ta nu bara ett djupt andetag – samla ihop kyrkans skickliga teologer, författare, poeter och musiker, och bearbeta materialet utan jäkt och stress. Då kommer handboken att få en helt annan höjd, bredd och djup. Och inte minst behålla ”kyrknyckeln”, det omistliga sambandet mellan liturgi, teologi och bibelförankring.

Mattias Lönnebo