Kulturarv

Tjänstebostadens aktier dalar

KT

Prästgårdarna blir allt färre. Antalet som används som tjänstebostad är ännu mindre. I den mån det beror på alltför höga driftskostnader är det att helhjärtat beklaga, för prästgårdarna är en del av vår kulturhistoria som riskerar att renoveras bort och säljas av. Men förändringen handlar också om att rollen för kyrkan och prästen har förändrats.

Hela prästgårdsidén bygger på en roll hos kyrkan som förmedlare av kultur och bildning och prästen som gränslöst tillgänglig för sin församling. Där har tiderna förändrats och klockan går inte att vrida tillbaka. ”För inte så många år sedan hade jag tagit prästens och diakonens kulturella kompetens för given. Det kan jag inte längre”, som Ulrika Knutson skrev i sin krönika i förra numret av KT. Ansvaret för att upprätthålla och sprida kultur i samhället ligger numera på många aktörer. Men det hindrar inte att det speciellt fruktbara i mötet mellan kultur och kyrka behövs lika mycket som det alltid gjort. Där finns mycket att kämpa för och ett kulturellt kyrkligt medvetande att höja.

Däremot är det oundvikligt att prästerna blivit mindre sugna på tjänstebostad. Det är nödvändigt att ha ledig tid och inte alltid i någon mån vara kvar på jobbet. Den lyckligaste lösningen är att prästgården bevaras men används i kyrkans vanliga verksamhet. Och för de prästgårdar som fortfarande är intakta borde kyrkoantikvarisk ersättning självklart vara en möjlighet.
 

Mer inom samma ämne
Kulturarv
Kulturarv
Kulturarv