Opinion&Debatt
Ledare
Maria Küchen

Trygghetssystemen vacklar också här

SIGNERAT Jag önskar det stämde att idén om samhällskontraktet är så gott som oomtvistad i Sverige, men tyvärr.

Bland maktbärare och medborgare är idén om ett samhällskontrakt inte en bärande självklarhet överallt i dag. I kristenheten har bland annat Owe Wikström och Magnus Malm tagit upp det, jag kan citera min egen recension i denna tidning 2009: ”I Malms bok De mörka glasögonens tid liksom i Till längtans försvar av Owe Wikström, skildras samtiden som en plats där individerna inte längre ser ett gemensamt mål och samhällskontraktet håller på att lösas upp.”

Trygghetssystemen vacklar. Den allmänna sjukförsäkringen gröps ur, pensionssystemet urholkas. Effekterna märks inte idag bland dem som är friska och har arbete, men för andra blåser vindarna allt hårdare.
Alldeles nyligen har jag sett soppköer i centrala Stockholm. På ett seminarium i Göteborg i helgen om fattigdom konstaterade forskare att inkomstklyftorna sedan början av 90-talet ökat dramatiskt. 250 000 svenska barn definieras som fattiga idag, i exempelvis Rosengård i Malmö är barnfattigdomen alarmerande.

I det globala perspektivet bedriver Sverige en biståndspolitik som i princip tycks gå ut på att göra så lite som möjligt. Biståndsminister Gunilla Carlsson är en minst sagt omstridd gestalt som denna vår visar prov på alarmerande passivitet. I ljuset av detta framstår en antologi som den från Nordiska Afrikainstitutet och Svenska kyrkan som en livsviktig väckarklocka. Västvärlden har alltid satt en ära i att hjälpa och råda de stackars fattiga, men som så ofta undrar jag vem som har mest att lära av vem.

Maria Küchen

Kommentera

FLER NYHETER
Läsarservice

Håll dig uppdaterad

Prenumerera på vårt nyhetsbrev.
Via RSS

Senaste nytt

Topplistan