Vägen framåt är inte att isolera sig

Men lösningen ligger knappast i att försöka fly problemen på de sätten, utan snarare i att ännu mer betona vikten av fred, samhörighet och samarbete över gränser.

I sommar tycks mycket av det politiska samtalet handla om att misstänkliggöra andra grupper än den egna. På den internationella scenen verkar det inte vara någon ände på den blivande republikanska presidentkandidaten Donald Trumps rasistiska övertramp. Storbritanniens tänkta utträde ur EU låter som ett Edvard Perssonskt ”vi klarar oss nog ändå”, där övriga Europa mest framstår som en besvärande barlast.

I Sverige är tonfallet som så ofta mildare. Men Almedalsveckans plötsligt uppblossande vurm för påstått svenska värderingar kallas av statsvetaren Marie Demker för en aningslös lek med elden. Bakom den flaggviftande nationalromantiska fasaden döljer sig nämligen så lätt ett janusansikte.

Den norsk-amerikanska statsvetaren Christine Ingebritsen har beskrivit de skandinaviska länderna som internationella normentreprenörer, med det självpåtagna uppdraget att sprida värderingar som jämlikhet och mänskliga rättigheter i världen. Där har dessa länder bildligt och bokstavligt kunnat bidra till frihet för de fångna och syn för de blinda.

Men på hemmaplan kan den sortens ambitioner bli ett tveeggat svärd – det har visat sig inte minst i Danmark. Under ett par decenniers tid har gradvis dessa skandinaviska adelsmärken allt oftare kommit att bli markör för vilka som hör till den egna kulturen och vilka som inte gör det. Problemet här är när den som inte delar dessa värderingar snarare utestängs än ges en ärlig chans att få bli en del av dem. Ibland är det som om vi tror att en människas djupaste ideal kan förändras över en natt bara för att hon passerar en landsgräns.

Också terrordåden med islamistiska förtecken är en del av samma stora bild. Med attentatet i Nice förra veckan i färskt minne är det självklart att känna både vrede och rädsla över utvecklingen. Ryggmärgsreaktionen är att försöka slå tillbaka med full kraft för att skydda det som skyddas kan.

Att just Frankrike har drabbats så hårt finns det flera tänkbara förklaringar till. Men enligt forskarna Will McCants och Chris Meserole är bland annat den starka franska sekularismen – laïcité – en bidragande orsak. Att på olika sätt försöka utestänga religion från den offentliga sfären – och därmed något av den primära identiteten hos framför allt många invandrare – gynnar knappast känslan av samhörighet.

Den röda tråden genom alla dessa exempel är det faktum att världen har blivit allt mer komplex och svårhanterlig i globaliseringens spår. Att stänga gränser och markera det egna framstår då som något av en panikreaktion och en nödlösning. För vägen framåt kan knappast gå genom att vi isolerar oss mer från varandra, utan genom att vi blir bättre på att hantera våra alltmer frekventa kulturmöten.

Därför behövs åter starka röster som talar om fred, samhörighet och samarbete över gränser.