Vår bekvämlighet behöver prioriteras ned

Det är lätt att känna sig frustrerad när flyktingar trängs i överfulla gummibåtar på Medelhavet för att sedan vandra genom Europa. Inför klimatfrågan känner jag mig otillräcklig, liksom inför kriget i Syrien, och terrorhot. Hopplöshet och hjälplöshet kramar kraften ur oss. Om det bara kunde bli fred, och om världens ledare kunde enas om ett bra klimatbeslut.

Det är när det kostar på som mänskligheten verkligen prövas. I förra veckan satte Carl-Henric Jaktlund i Dagen ord på vad det handlar om: Vart ska flyktingarna ta vägen? I ljuset av att flyktingströmmarna ökat snabbt behöver olika åtgärder beaktas och beslut fattas, men det måste vara min och din bekvämlighet som får ge med sig något lite, inte människor som redan förlorat allt och är på flykt.

Detsamma måste gälla inför klimathotet, minns påvens maning i encyklikan att inte låta de fattiga betala priset för klimatförstöringen, som till största delen orsakats av vårt materiella välstånd.

Vi kan värna vår välfärd, men det kan inte vara synonymt med att skydda vårt materiella överflöd. Vi är många som har mer än vad vi behöver.

Det är pedagogiskt att bryta ner stora, komplexa frågeställningar till hanterbara pusselbitar och fråga sig: ”Vad kan jag göra?”. Det kan verka rätt att tänka att om jag börjar med mig själv kan jag göra något i det lilla. Kanske kan det också betyda något på det stora hela om andra också tänker så. Men det finns något förrädiskt i ett sådant tankemönster.

När vi återkommande förvandlar stora gemensamma, globala och nationella problem till individuella val och insatser, hamnar också ansvaret på individen. Är det verkligen mitt personliga ansvar att cykla mer och köra mindre bil, eller är det ett gemensamt ansvar att bygga ett samhälle med fler kommunikationsmöjligheter med lägre miljöpåverkan?

Människovärdet och de mänskliga rättigheterna ska värnas. I världen ska vi sträva efter fred och rättvisa. Sådana frågor kan inte reduceras till individuella val, utan måste värnas genom samhällets gemensamma instanser, lagstiftning och samhällsförvaltning.

Individens insats är i många fall försumbar, men tillsammans blir vi starka! Det som behövs är samordnade, samhällsförändrande insatser. För att verkligen förändra något måste vi organisera oss. En annan värld är möjlig om vi bygger den tillsammans!

I klimatfrågan räcker det inte att minska det egna fotavtrycket. Därför är opinionsarbetet inför Paris-mötet som pågår just nu oerhört viktigt. Alla vi som har skrivit på namninsamlingar, deltagit i klimatmanifestationer, demonstrerat eller bildat opinion i sociala medier och genom miljöföreningar, vi är en del av den organiserade opinion som kan bistå politiker och makthavare att våga fatta viktiga beslut.

Vi ska inte reducera gemensamma frågeställningar till individuella, utan låta det individuella inspirera det gemensamma för verklig förändring. I det gemensamma arbetet och kampen för en bättre värld finns hopp och framtidstro.