Kyrkohandbok

Vem läker såren i kyrkan?

Nu ligger bollen hos kyrkostyrelsen. Kan den säkra en högklassig kyrkohandbok och ta ansvar för att reparera de sårade relationer som processen fört med sig?

”Kyrkohandboken och den vilda jakten på Folke Bohlins utlåtande.” Så skojade Malmöprästen Kent Wisti i sociala medier för ett par månader sen. Detta efter att musikprofessor Karin Nelson hoppat av revisionsgruppen i protest mot att hon inte fått läsa vad Bohlin skrivit och en rad kyrkomusiker (samt Kyrkans Tidning) begärt att få ut dokumentet.

Och nog har det varit en massa wild and crazy turer, fast inte på något roligt och spännande sätt. I slutet av förra veckan kom så beslutet från Överklagandenämnden att kyrkostyrelsen måste lämna ut utlåtandet. Ett kortfattat omdöme som professorn och experten på gregoriansk musik alltså författade för precis två år sen.

Genast efter Överklagandenämndens beslut lades Folke Bohlins utlåtande ut på Svenska kyrkans sajt, plus ett par sidor minnesanteckningar från ett muntligt samtal med professorn.

Och innehållet? En rad detaljanmärkningar på en abstraktionsnivå långt över lekmannens fattningsförmåga. Samt en kärnfull slutsats om att förslaget innehåller ”åtskilliga uppenbara felaktigheter”, fler än han tagit upp i sitt omdöme, och att förslaget ”bör genomgå en förnyad grundlig revision”.

Det vill säga precis det vi redan visste att han tyckte, eftersom Folke Bohlin sa detta för två år sen i en intervju i Kyrkans Tidning. Så varför detta hemlighållande? Ingenting är vunnet, mycket förlorat. Det framstår närmast som självskadebeteende.

Antingen ville man bli av med Karin Nelson och fattade ett sekretessbeslut för att effektuera detta. Eller ville man undvika att slutarbetet sinkades av att Nelson eller någon annan begärde ut det ena dokumentet efter det andra och fattade ett sekretessbeslut för att förhindra detta. För det enklaste, mest logiska hade ju varit att lämna ut en text vars huvudbudskap redan var känt. Då hade man sluppit ett smärtsamt, uppmärksammat avhopp och alla negativa reaktioner förknippade med det.

Det Karin Nelson konstaterat efter att ha läst Bohlins utlåtande, är att de saker han anmärkte på ännu inte var åtgärdade då hon hoppade av strax före jul. Ett tråkigt besked men inte oväntat, eftersom ingenting har tytt på att den grundliga nya revision han önskade skulle ha genomförts.

Många talar om att prestige och tjänstemannavälde på kyrkokansliet är förklaringen till den förtroendekris som drabbat kyrkohandboksförslaget. Frågan är om det inte snarare handlar om stress och för många olika aktörer med olika delansvar. Det kan få vilken process som helst att tappa överblicken och prioriteringsförmågan.

Prio ett är att Svenska kyrkan får en högkvalitativ handbok och en bred acceptans för den. Det uppnår man inte genom att konstruera hemligstämplar och köra över musiker för att skynda sig i mål.

Biskop Esbjörn Hagberg svarar Karin Nelson att revisionsgruppen bara har följt sitt uppdrag, det vill säga att revidera utifrån synpunkterna i remissvaren. Och det är ju riktigt. Men om alla inblandade enbart gör sin del av arbetet efter direktiven, vem tar då initiativ till att ändra direktiven om de gamla inte räcker eller duger?

Det är också tydligt att världsbilderna är olika. Processen har varit lång och många experter har varit inkopplade, enligt projektledningen för kyrkohandboksförslaget. Det har varit bråttom hela tiden och många experter har varit inne i projektet och vänt, enligt kritikerna. För precis tre år sen sa Lars Åberg, domkyrkoorganist i Linköping och medlem i handboksarbetets expertgrupp, till Kyrkans Tidnings reporter: ”Redan när arbetet började var det lite för sent. Vi hade kunnat uppmana tonsättare att skriva ny musik, eller haft en kompositionstävling, men det var för bråttom.”

Lars Åberg föreslog två tonsättare, som sedan lämnade in bidrag han tyckte var ”väl värda att prövas”. Men eftersom allt skett i för stor brådska ställde han sig till slut inte bakom handboksförslaget. Processen har med andra ord varit lång men kritiken från kyrkomusikerna konstant.

Johannes Landgren, den senast inkopplade musikexperten, har ställt sig bakom revisionsgruppens handboksförslag men samtidigt signalerat att han tycker att det borde göras om till ett tillägg.

Nu ligger bollen hos kyrkostyrelsen. Kan den säkra en högklassig handbok? Kan den ta initiativ till att reparera relationerna i en sårig konflikt? Annars lär det bli ett stormigt kyrkomöte i höst.

Mer inom samma ämne
Kyrkohandbok
Kyrkohandbok
Kyrkohandbok