Vi anmäler – istället för att samtala

SIGNERAT Vår kyrka har och skall ha högt i tak. Vi har en folkkyrka som rymmer både aktivt och passivt troende, konservativa, liberala, tveksamma och sökare.

Många medlemmar stannar kvar främst för att värna om sin sockenkyrka eller för att de tycker att kyrkans sociala arbete behövs. Och vem skall döpa prinsessan Estelle om inte kyrkan finns? Sveriges befolkning är fortfarande lika överraskande som uthålligt lojal mot sin kyrka, även om statistiken visar på en viss avmattning. Men internt är lojaliteten och generositeten mindre.
Vad håller på att ske med samtalsklimatet i vår kyrka?

Det är väl känt att det enda sättet att aldrig göra fel är att göra ingenting alls, eller åtminstone så lite som möjligt. Aldrig sticka ut, ifrågasätta eller uttala sig om sådant som kan vara känsligt. Var tog stötestenen vägen? Men är det rätt? Rätt mot vårt uppdrag, våra medlemmar och oss själva? Det är ingen händelse att det oftast är de som är mest aktiva, nytänkande och konstruktivt ifrågasättande som drabbas av omgivningens fördömanden.
På senare tid har minst tre sådana präster blivit anmälda till sina domkapitel för rena struntsaker. Alla omskrivna och uthängda i bland annat Kyrkans Tidning. Ett fall handlade om tveksamhet ifråga om offertanken, ett annat om manlig omskärelse av judiska och muslimska pojkar, ett tredje om en högst berättigad kritik mot en föredragshållare vid ett teologiskt seminarium.  I samtliga fall har anmälan lämnats utan åtgärd.
 
Jag vill påminna om att förledet  ”dom” i domkapitel inte har med döma att göra, utan kommer från det latinska Domus, alltså hem. Domkyrkan är hela stiftets hemkyrka, och domkapitlet under ledning av stiftsbiskopen representerar det som konstituerar gemenskapen i hemmet. Visst händer det att någon så totalt bryter mot det man har kommit överens om skall gälla i hemmet och måste lämna den gemenskapen, men som tur är sker det ytterst sällan.
 Det verkar ha vuxit fram en kultur där man anmäler sina meningsmotståndare eller personer man annars har ett horn i sidan till, istället för att tala med personen själv. Varje anmälan, hur obefogad den än är, kastar naturligtvis ändå en skugga över den drabbade. Och det kanske är just det som är meningen. Det här drabbar bara den vigda yrkeskåren, diakoner, präster och biskopar. De sistnämnda anmäls till Biskoparnas Ansvarsnämnd så ofta, att det nästan har blivit lite suspekt att aldrig ha figurerat där. Detta är både tragiskt och löjeväckande.

Vigningslöften är en allvarlig sak. Utan tillägget ”med Guds hjälp” skulle knappast någon våga avlägga dem. Vad skulle det innebära för vår kyrkas interna kultur om vi också vågade tro på den?
Självklart skall grava missförhållanden kunna prövas. Domkapitlen har både makt och ansvaret att göra det. Varje anmälan måste behandlas. Men det innebär att det också ligger ett motsvarande ansvar på den som anmäler att pröva sina bevekelsegrunder. Skada eller bygga upp?

,

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.