Jag blir illa till mods när jag ser dessa bilder där döttrar och fäder poserar, finklädda i ett ökenlandskap. Det är något sexualiserat över posen. Det är något behagsjukt över hur döttrarna lutar sig mot sina pappor och något tvetydigt i pappornas beskyddande blickar.
Betraktaren undrar om det finns ett budskap i fotografens mise-en-scène, bortom det han själv sagt om att det är intressant att skildra värderingar som är så väsensskilda från de svenska. Ett budskap som, trots det förmenta intresset för den Andre, antyder att det är vi, majoritetssvenskarna, som är de sunda.

Men, för att ägna sig åt lite normkritik, skulle man kunna ställa sig frågan vad det är med avhållsamhet som vi svenskar finner så provocerande. Det är kanske inte så konstigt att ”världen” är ointresserad, men de kristna?
När hörde du senast en predikan där kyskhet diskuterades? Allvarligt menat – kyskhet som ett sätt att förhålla sig till tillvaron. Kyskhet – i motsats till den girighet som glupande tar för sig av allt världen har att erbjuda, men som ändå alltid vill ha mer.

Kyskhet är att vara trogen avgivna löften. Kyskhet är att avstå frivilligt, att öva sig i att njuta av Guds skapelse, utan att vilja äga den. Vår planet skulle säkerligen må betydligt bättre om vi tog kyskheten på allvar.
Kyskheten övar oss i vördnad inför de människor vi har runt omkring oss, övar oss i respekt för vårt eget jag. Övar oss i – varning, farligt ord! – lydnad inför Gud.
Ändå hör man aldrig ordet ens i kyrkliga kretsar. Möjligtvis är det något som skrattas bort inför konfirmanderna. Är man, som vår kyrkas ledning, mån om att samla Pridefestivalpoäng så är det i sig en prioritering: kyskhet, avhållsamhet – nja, tror inte det.
Jag tror vi avfärdar tanken på kyskhet just för att den verkar så omöjlig. Vi resignerar inför omöjligheten. Den syns oss anstötlig.  Då tänker vi kanske inte på att evangeliet, ja, hela den bibliska traditionen är sprängfylld av orimligheter. Detta verkar inte bekymra Gud. Tänk så spännande livet skulle bli om vi lade vår egen rimlighet åt sidan och vågade lita på att det är Han som bär oss, över djupen.